Olen 21-vuotias Suomen kosovolainen ja Kosovon albaani. Synnyin Kosovossa ja olen kasvanut ja elänyt suomalaisessa yhteiskunnassa omassa kulttuuriyhteisössämme jo yli 18 vuotta.

Käymme perheeni kanssa melkein joka kesä Kosovossa. Siellä on lämmintä ja silloin on häiden ja muiden juhlien aika. Vaikka olen Kosovossa syntynyt, niin silti myös siellä minua pidetään ulkomaalaisena. Mihin oikein kuulun, kun olen suomalaistenkin silmissä ulkomaalainen? Kosovossa tunnen olevani enemmän suomalainen kuin kosovolainen, koska heillä on erilainen kulttuuri ja kasvatusmenetelmät kuin mitä minulla on ollut täällä Suomessa. Mielestäni ihmisillä, jotka asuvat maansa ulkopuolella ja haluavat kehittyä ja oppia uusia asioita, on myös laajempi käsitys asioista.

Haluan ottaa molemmista kulttuureista hyvät puolet, yhdistellä niitä ja antaa eteenpäin tutuilleni ja tulevaisuudessa myös omille lapsilleni. Pidän kosovolaisessa kulttuurissa siitä, että ihmiset pitävät yhtä. Toisaalta yhteisö on joskus liiankin tiivis. Suomalaisessa kulttuurissa pidän vapaudesta ja kouluttautumis- sekä harrastusmahdollisuuksista. Huonoja puolia ovat liika vapaus ja kunnioituksen puute lasten ja vanhempien välisissä suhteissa. Liiallinen alkoholimäärä ei takaa hauskanpitoa.

Sopeutuminen Suomeen on ollut meille lapsille helpompaa kuin vanhemmillemme. Olen kiitollinen vanhempieni suhtautumisesta. Tiedän, että he haluavat meidän parastamme. Olen tarjonnut heille ehdotuksia siitä, mikä olisi meille hyväksi. Olen esimerkiksi kertonut heille siitä, että Suomessa nuoren annetaan itsenäistyä. Kiitän vanhempiani siitä, että he ovat olleet valmiita joustamaan joistakin perinteistä.

Kun sanon nimeni, ihmiset yllättyvät: ”Ai sä oletkin ulkomaalainen, kauanko olet ollut Suomessa? Miten puhut noin hyvää suomea?” Miksen puhuisi hyvää suomea, kun asun täällä?

Olen törmännyt rasismiin, vaikka se onkin usein piilossa. Pienenä syytin siitä itseäni. Ala-asteella olin ainut ulkomaalainen, ja minua kiusattiin. Piilorasismia on myös se, jos suomalaiset suhtautuvat Suomessa menestyvään ulkomaalaiseen negatiivisesti. Siitä ei sanota suoraan, mutta siihen viitataan.

Maahanmuuton seurauksena tunnen itseni erilaiseksi. Onneksi minulla on ollut hyviä kavereita, jotka ovat kasvattaneet itsetuntoani. Teatteri on myös auttanut paljon, koska siinä pystyy ilmaisemaan itseään. Rakastan teatteria, olen harrastanut sitä viisi vuotta ja haluan tehdä sitä aina. Pyrin nyt Lontooseen opiskelemaan teatteria. Kun kävin Lontoossa ensimmäisen kerran, tunsin, että se on minun paikkani.

Ennen ajattelin, että olen maahanmuuttaja, vaikka minulla on Suomen kansalaisuus. Nyt kun olen työstänyt identiteettiäni Mannerheimin Lastensuojeluliiton projektissa, ymmärrän, että olen Suomen kosovolainen. ”Moni-identiteettinen” on parempi ilmaus kuin ”maahanmuuttaja”. Maahanmuuttaja-sanassa on negatiivinen kaiku. Minulle siitä tulee mieleen ihmisten suppea käsitys maahanmuuttajista. Kaikki ei tosin ole vain muista kiinni – jos kokee itsensä negatiivisesti, se heijastuu myös muihin. Lehdissä maahanmuuttajista kirjoitetaan useimmiten negatiiviseen sävyyn. Toivoisin, että ihmiset saavat paremman kuvan siitä, keitä maahanmuuttajat ovat, ja pohtisivat, tarvitaanko koko sanaa.


Kuvauspaikka
Tikkurilan teatteri- ja sirkuskoulu, Vantaa

Paikka on minulle tärkeä, koska täällä löysin jotain, mistä pidän ja mitä osaan. Tykkään teatterista, vaikka se on vaativaa työtä.

---

I’m a 21-year-old Finnish Kosovan and Kosovan Albanian. I was born in Kosovo and grew up and have lived in our own cultural community in the Finnish society for more than 18 years.

My family and I visit Kosovo almost every summer. It’s warm over there and the summer is the season for weddings and other parties. Although I was born in Kosovo, they still regard me as a foreigner over there too. I wonder where I actually belong because Finns also see me as a foreigner. In Kosovo I feel more Finnish than Kosovan because they have a different culture and upbringing methods than what I have had here in Finland. In my opinion people who live away from their country and want to develop and learn things also have a broader view on things.

I want to pick the best aspects of both cultures, combine them and pass them on to people I know and in the future also to my own kids. In our Kosovan culture I like the fact that people stick together. On the other hand, at times the community is even too close. In the Finnish culture I like the freedom and the access to education and hobbies. The downsides are the excessive freedom and lack of respect in relations between children and parents. Excessive amounts of alcohol don’t guarantee a good time.

Adaptation to Finland has been easier for us kids than our parents. I’m grateful about my parents’ attitude. I know they want what is best for us. I’ve offered them suggestions about what would be good for us. For example, I’ve told them how people in Finland allow young people to become independent. I thank my parents for having been ready to be flexible about some traditions.

When I say my name people are surprised: ”Oh, you’re a foreigner. How long have you been in Finland? How come you speak such good Finnish?” Why wouldn’t I speak good Finnish? After all, I live here.

I have come across racism, although it’s often hidden. When I was little I used to blame myself for it. In primary school I was the only foreigner and I was bullied. It’s also hidden racism when Finns have a negative attitude towards a foreigner who is successful in Finland. It’s never said directly, but it’s implied.

As a result of immigration I feel different. Luckily I’ve had good mates who have improved my self-esteem. Theatre has also helped a lot because it allows you to express yourself. I love theatre; I’ve been doing it for five years and always want to do it. I’m applying to study theatre in London. When I first visited London I knew it was my place.

I used to think I was an immigrant although I was a Finnish citizen. Now that I’ve been working on my identity in the Mannerheim League for Child Welfare project I understand that I’m a Finnish Kosovan. ‘person with multiple identities’ is a better expression than ‘immigrant’. The term immigrant has a negative tone. It makes me think of people’s narrow views on immigrants. Of course not everything is down to others − if you see yourself negatively it’s also reflected on others. The press usually writes about immigrants in a negative tone. I wish people could get a better idea about who immigrants are and consider if the word is actually needed at all.


Photo location
The Theatre and Circus School of Tikkurila, Vantaa

This place is important for me because this is where I found something I like and can do well. I love theatre although it’s challenging work.

---

Jag är en 21-årig finländsk kosovoalban. Jag föddes i Kosovo och har växt upp och levt i det finska samhället i vårt eget kultursamfund redan över 18 år.

Vår familj besöker Kosovo nästan varje sommar. Där är varmt och på sommaren ordnas bröllop och andra fester. Fastän jag är född i Kosovo anser folk också där att jag är utlänning. Jag funderar var jag egentligen hör hemma, när jag också i finländarnas ögon är utlänning. I Kosovo känner jag mig mer som finländare än som kosovan eftersom de har en annorlunda kultur och uppfostringsmetoder än vad jag har haft här i Finland. Jag anser att sådana människor som bor utanför sitt land och som vill utvecklas och lära sig nya saker också har en vidare uppfattning om saker och ting.

Jag vill ta de goda sidorna från båda kulturerna, kombinera dem och ge dem vidare till mina bekanta och i framtiden också till mina egna barn. Det som jag tycker om i vår kosovanska kultur är att människorna håller ihop. Ibland är gemenskapen ändå för tät. I den finländska kulturen tycker jag om friheten samt utbildnings- och hobbymöjligheterna. Dåliga sidor är för mycket frihet och brist på respekt mellan barn och föräldrar. För mycket alkohol garanterar inte att man har roligt.

För oss barn har det varit lättare att anpassa oss till Finland än för våra föräldrar. Jag är tacksam över hur mina föräldrar har förhållit sig till oss. Jag vet att de vill vårt bästa. Jag har gett dem förslag om vad som skulle vara bäst för oss. Jag har t.ex. berättat för dem att man i Finland låter ungdomarna bli självständiga. Jag tackar mina föräldrar för att de har varit redo att vara flexibla när det gäller vissa traditioner.

När jag säger mitt namn blir folk förvånade: ”Jasså, du är utlänning, hur länge har du varit i Finland? Hur talar du så bra finska?” Varför skulle jag inte tala bra finska, jag bor ju här?

Jag har stött på rasism även om den ofta är dold. När jag var liten anklagade jag mig själv för det. I lågstadiet var jag den enda utlänningen och jag blev retad. Dold rasism är också det om finländarna förhåller sig negativt till en utlänning som har framgång i Finland. Man säger det inte direkt men man hänvisar till det.

Till följd av invandringen känner jag mig annorlunda. Lyckligtvis har jag haft goda kamrater som har ökat min självkänsla. Teatern har också hjälpt mycket eftersom man där kan uttrycka sig själv. Jag älskar teater, jag har sysslat med det i 5 år och vill alltid fortsätta med det. Nu söker jag mig till London för att studera teater. När jag första gången var i London kände jag att det är min plats.

Tidigare tänkte jag att jag är invandrare trots att jag har finskt medborgarskap. Nu när jag har bearbetat min identitet i Mannerheims Barnskyddsförbunds projekt förstår jag att jag är en finländsk kosovoalban. Att ”ha många identiteter” är bättre än att ”vara invandrare”. Ordet invandrare har en negativ klang. Det får mig att tänka på människornas inskränkta syn på invandrare. Allt beror visserligen inte bara på andra människor – om man har en negativ uppfattning om sig själv, återspeglas det också på andra. I tidningarna skrivs det oftast i negativ ton om invandrarna. Jag önskar att människorna får en bättre bild av vilka invandrarna är och att de skulle fundera över om ordet alls behövs.


Fotograferingsplats
Dickursby teater- och cirkusskola, Vanda

Platsen är viktig för mig eftersom jag här har funnit något sådant som jag tycker om och som jag kan. Jag gillar teater trots att det kräver mycket arbete.