Olen saksalainen mies. Tunnen itseni edelleen saksalaiseksi, vaikka olen ollut täällä jo kauan. Muutimme vuonna 1990 tänne koko perheen kanssa. Sitä ennen olin jo ollut Suomessa ja tavannut suomalaisen vaimoni.

Opittuani suomen kielen, olen yrittänyt päästä sisään suomalaiseen sielunmaisemaan mm. istuskelemalla saunassa miesten kanssa.Suomalaisen miehen rooli on esteenä suomalaistumiselleni. Suomalainen mies on pidättyväisempi, ei osaa antaa tunteiden tulla ulos.

Pysyn mielelläni saksalaisena, se on mielestäni rikkaus. Minulla on hyviä kokemuksia Suomesta saksalaisena. Alussa joku saattoi huutaa ”Heil Hitler”, mutta ei enää. Nykyään voin saksalaisena olla mukana rakentamassa Suomea. Tämän sukupolven pitäisi rakentaa rauhaa – myös venäläisten kanssa.

Haluan rakentaa suomalaisten ja saksalaisten välistä ystävyyttä. Olen ollut perustamassa Lappeenrantaan Suomi–Saksa-yhdistystä. Olen tiiviisti mukana järjestön toiminnassa. Siellä tapaan saksalaisia ja voin puhua saksaa. Työelämässäkin olen kokenut saksalaisuuden positiivisena, mutta olen ihmetellyt, miksi olen työpaikkani ainoa miespuolinen sairaanhoitaja. Saksassa meitä on paljon. Viihdyn täällä ammatissani, koska työtahti on rauhallisempi kuin Saksassa.

Minulla ei ole aikomusta hakea Suomen kansalaisuutta, en näe sitä tarpeelliseksi, kun en aio pyrkiä presidentiksi. EU:n myötä kaikenlainen byrokratia on helpottunut. Pidän paljon yhteyttä veljiini, siskooni ja ystäviini, jotka asuvat Saksassa. Minulla on siellä myös iso suku hajallaan ja olemme nyt ensi kertaa puuhaamassa suurta sukutapaamista.

Suomen kieleni ei ole täydellistä, enkä ole sitä tavoitellutkaan. Potilaat huomaavat kyllä, että en ole suomalainen. Esittelen itseni heille saksalaisena. Joskus on hauskaa, kun joku potilas kertoo opiskelleensa saksaa koulussa ja voimme jutella myös saksaksi.

Suomalaisten kynnys puhua saksaa on korkea, vaikka he osaisivatkin kieltä. Miksi ei voisi käyttää sitä mitä osaa? Olen opettanut saksaa kansanopistossa, ja olen yrittänyt muistuttaa ihmisiä siitä, että ei kannata tuijottaa niin paljon kielioppia. Pääasia on, että ihmisten kanssa voi jutella.

Saksassa on aika erilainen kulttuuri kanssakäymisen suhteen. Käytämme small talkia ja olemme seurallisempia. Töihin tullessa työkaveria kätellään ja tervehditään aina. Suomessa ei ennen välttämättä edes tervehditty. Nyt Suomi on kansainvälistynyt sen verran, että tilanne on muuttunut.

Olen aina jonkinlainen maahanmuuttaja. Se rooli on vahvistunut viime aikoina. Lappeenrannan maahanmuuttajakeskuksesta minua pyydetään mukaan toimintaan – ihmiset näkevät minut maahanmuuttajana ja saksalaisena. Minulta kysytään silloin tällöin esim. käännösapua ja muita Saksaan liittyviä juttuja. Minusta on mukava auttaa muita.


Kuvauspaikka
Postimerkkiliike A. Pischow, Helsinki

Olen harrastanut postimerkkikeräilyä pikkupojasta lähtien. Kerään etupäässä saksalais–suomalaisia merkkejä, joskus jonkun tietyn aiheen perusteella. Hankin merkkejä myös matkoilta. Aarteeni on kortti, jossa on Konrad Adenauerin ja Willy Brandtin nimikirjoitukset. Kun olin pieni, kävin veljieni ja isäni kanssa Kölnissä. Adenauer ja Brandt olivat puhumassa siellä, ja onnistuin menemään turva-aitojen ali. Pyysin heiltä allekirjoitukset korttiin. Siitä asti olen kerännyt postimerkkejä.

---

I’m a German man. I still feel German although I have lived here for a long time. I moved here with my family in 1990. I had already been to Finland before that and met my Finnish wife.

After having learned the Finnish language I have tried to get inside the Finnish mentality by doing things like sitting in the sauna with Finnish men. The role of the Finnish man is an obstacle to me becoming a Finn. The Finnish male is more restrained; he doesn’t know how to express his feelings.

I prefer staying German, in my opinion that’s richness. I’ve got good experiences about being a German in Finland. In the early days someone might shout “Heil Hitler” but not any more. These days I can contribute as a German to the building of Finland. This generation should be peacemakers – including with Russians.

I wish to build the friendship between Finns and Germans. I’m a founding member of the Lappeenranta Finnish–German Society and actively involved in its activity. There I meet Germans and get to speak German. In my working life I have also found being German as a positive thing, but I have wondered why I’m the only male nurse in my workplace. There are lots of us in Germany. I enjoy working here because the pace of work is calmer than in Germany.

I have no intention to apply for the Finnish citizenship. I don’t find it necessary since I have no desire to stand as a candidate for the Finnish presidency. The EU has made all sorts of bureaucracy easier. I keep closely in touch with my brothers, sister and friends who live in Germany. I have also got a lot of relatives scattered around Germany and we’re now organising our first big family reunion.

My Finnish isn’t perfect but that’s not something I have ever been after either. It’s obvious to my patients that I’m not a Finn. I introduce myself to them as a German. Sometimes it’s nice when a patient says they studied German at school and we can have a chat in German.

Finns have a high threshold of speaking German even if they know the language. Why can’t they just use what they know? I used to teach German in an adult education centre and tried to remind people that they shouldn’t worry so much about grammar. The main thing is that you can communicate with people.

Germany has quite a different culture in terms of interaction between people. We use small talk and are more sociable. When you arrive at work you always shake hands with your workmates and say hello to them. Earlier Finns wouldn’t even necessarily say hello. These days Finland has become more internationalised and this has changed.

I’ll always be some kind of an immigrant. Recently this role has become even stronger. I have been asked to join the activities of the local immigrant resource centre in Lappeenranta − people see me as an immigrant and German. Sometimes I’m asked for help with a translation or other things related to Germany. I like helping others.


Photo location
Stamp dealer Postimerkkiliike A. Pischow, Helsinki

I have been a stamp collector since I was a little boy. I mainly collect German-Finnish stamps, sometimes on the basis of a specific topic. I also buy stamps when I travel. My biggest treasure is a postcard with the signatures of Konrad Adenauer and Willy Brandt. When I was a boy I visited Cologne with my brothers and father. Adenauer and Brandt were speaking there and I managed to sneak under the security fences. I asked them to sign the card for me and I have been collecting stamps ever since.

---

Jag är en tysk man. Jag känner mig fortfarande tysk trots att jag varit här länge. Jag flyttade hit år 1990 tillsammans med hela familjen. Före det hade jag redan varit i Finland och träffat min finländska hustru.

Efter att ha lärt mig finska har jag försökt komma in i det finländska själslandskapet bl.a. genom att sitta i bastun tillsammans med andra män. Den finska mannens roll är ett hinder för mig i min förfinskningsprocess. Den finska mannen är mer reserverad och kan inte visa sina känslor.

Jag förblir gärna tysk, jag tycker att det är en rikedom. Som tysk har jag goda erfarenheter av Finland. I början hände det att någon ropade ”Heil Hitler”, men inte nu längre. Nuförtiden kan jag som tysk vara med om att bygga Finland. Denna generation borde bygga fred – också med ryssarna.

Jag vill förstärka vänskapen mellan finnar och tyskar. Jag var med om att grunda Finland–Tyskland-föreningen i Villmanstrand och deltar flitigt i föreningens verksamhet. Där träffar jag tyskar och kan tala tyska. Också i arbetslivet har jag positiva erfarenheter av att vara tysk men jag har undrat varför jag är den enda manliga sjukvårdaren på min arbetsplats. I Tyskland är vi många. Jag trivs i mitt yrke här eftersom arbetstakten är lugnare än i Tyskland.

Jag har inte för avsikt att ansöka om finskt medborgarskap, jag anser inte att det är nödvändigt eftersom jag inte har tänkt ställa upp i presidentvalet. Med EU har all slags byråkrati minskat. Jag har mycket kontakt med mina bröder, min syster och mina vänner som bor i Tyskland. Där har jag också en stor släkt utspridd på olika orter och vi håller nu på att för första gången ordna en stor släktträff.

Min finska är inte perfekt och det har jag inte heller eftersträvat. Patienterna märker nog att jag inte är finsk. Jag presenterar mig för dem som tysk. Ibland är det roligt när någon patient berättar att han eller hon har läst tyska i skolan och att vi också kan prata tyska.

Tröskeln är hög för finländarna att tala tyska även om de kan språket. Varför inte använda det man kan? Jag har undervisat i tyska i folkhögskolan och jag har försökt påminna folk om att det inte är nödvändigt att stirra så mycket på grammatiken. Huvudsaken är att man kan prata med andra människor.

I Tyskland är kulturen ganska annorlunda i umgänget med andra. Vi använder small talk och är mer sällskapliga. När vi kommer till jobbet skakar vi hand med arbetskamraterna och hälsar alltid på varandra. I Finland hälsade man inte ens alltid på varandra tidigare. Nu har Finland blivit mer internationellt och situationen har ändrats.

Jag kommer alltid att vara en slags invandrare. Den rollen har förstärkts under den senaste tiden. Invandrarcentret i Villmanstrand har bett mig komma med i verksamheten – folk ser mig som invandrare och tysk. Ibland ber man mig till exempel om översättningshjälp och annat som gäller Tyskland. Jag tycker det är roligt att hjälpa andra.


Fotograferingsplats
Frimärksaffär A. Pischow, Helsingfors

Jag har samlat frimärken ända sedan jag var liten pojke. Jag samlar främst tysk-finska märken, ibland enligt något visst ämne. Jag skaffar frimärken också under resor. Min skatt är ett kort med Konrad Adenauers och Willy Brandts namnteckningar. När jag var liten besökte jag Köln med mina bröder och min far. Adenauer och Brandt talade där och jag lyckade ta mig under säkerhetsstängslen. Jag bad att få deras namnteckningar på kortet. Sedan dess har jag samlat frimärken.