Oli kylmä, myrskyinen helmikuun ilta 1999, kun saavuin ensimmäisen kerran Suomeen. Koneemme laskeutui myöhään illalla pienelle Turun lentokentälle, ja minusta tuntui kuin olisin juuri laskeutunut sivilisaation viimeiseen kolkkaan. Olin kuusitoista, saksalainen ja matkustin yhdessä äitini kanssa tapaamaan hänen tulevaa suomalaista miestään ja tulevaa maataan. Suomesta ei koskaan tulisi ”minun” maatani sillä tavoin kuin siitä väistämättä tuli hänen, siitä olin varma. Olin vakuuttunut siitä, että lähtisin takaisin Saksaan parin vuoden kuluessa.

En koskaan lähtenyt. Minulla on suomalainen aviomies, ja tyttärelläni on sekä Saksan että Suomen kansalaisuus. Parhaat ystäväni ovat suomalaisia. Ja kuitenkaan, kymmenen vuoden jälkeen, en ole kotonani Suomessa. Puhun mieluummin englantia kuin suomea, edelleen – kaikkien näiden vuosien jälkeen. Väärästä ylpeyden tunteesta ehkä, tai sulautumisen pelosta. Ja mikä järkyttää minua joka kerta kun menen käymään taas kotimaassani: en tunne olevani kotonani Saksassakaan. Kymmenen vuotta sitten en varmastikaan käsittänyt, että jättäessäni oman kulttuurini taakseni ”paketoisin” pienen palan sydäntäni ja jättäisin sen taakseni ikiajoiksi jonnekin kätkettyyn paikkaan.

Maastamuutto on kuin käärisi lapsuutensa, muistonsa ja osan itseään lahjapaperiin, kaivaisi yöllä kuopan vieraalle pihalle, pudottaisi käärön sinne ja yrittäisi koko elämänsä, koskaan siinä onnistumatta, kaivaa sitä taas esiin.

Lähtiessämme lentomatkalle repäisemme irti omat juuremme. Näkymä korkealta on upea, lentää ”muukalaisten” taivaalla, nähdä kaukana alhaalla eri maita ja ihmisiä ja tapoja. Mutta minä en kuulu mihinkään erityisesti, olen ikuinen vierailija. Kun olen syömässä lempikahvilassani lapsuuteni kotikaupungissa, tunnen olevani siellä aterioiva turisti, en paikallinen lapsi ahmimassa torttua viimeistä murua myöten. Missä on koti ellei kotona?

Tunnen vieraantuneeni omasta kulttuuristani mutta etnisyyteni on jotakin, mitä en voi jättää. Vaikka ihmiset siirtäisivät sisäisen minäni mieheen, ottaisivat pois lapseni ja tuhoaisivat Saksan ja kaikki muut saksalaiset sen mukana, olisin sydämeltäni yhä nainen, äiti ja saksalainen. Maastamuutto ei tarjoa mahdollisuutta kaikkein syvimmän identiteetin harkittuun muuttamiseen tai uudistamiseen. Kyllä, minä olen muuttunut. Mutta luonteeni vahvuudet ja heikkoudet, omituisuudet joita yritän kätkeä tai voittaa – ne kaikki ovat monisyisesti yhteydessä Reininmaan kumpuileviin kukkuloihin ja viinitarhoihin. Ne ovat osa ominta luontoani, aivan kuten jäänsiniset järvet ja Suomen maaperän kalliot ovat osa joka ikistä suomalaista, jonka olen tavannut.

Luulen että koti on siellä missä sydän on, kyllä, mutta se on enemmänkin. Koti on sitä että tuntee rauhaa liittyen kaikkeen mitä olet, olit ja tulet olemaan. Ja niinpä vuosikausien irrallisuuden jälkeen olen löytänyt kotini melko odottamattomasta paikasta: itsestäni.


Kuvauspaikka
Puisto Kartanonkoskella, Vantaalla

Istun tässä puistossa Kartanonkoskella päivittäin, paikassa joka kaikista Suomen paikoista tuntuu minusta tutuimmalta, koska se näyttää hieman niiltä sadunomaisilta muistoilta, joita minulla on nuoruuteni Saksasta. Katselen pientä tytärtäni leikkimässä leikkikentällä ja puhumassa toisten lasten kanssa kielellä, joka ei ole minun. Hymyilen toisille äideille, jotka ovat niin erilaisia ja kuitenkin samanlaisia kuin minä. Hengitän ilmaa, joka on samaa kaikkialla maailmassa, ja tunnen omituisen yhdistelmän ulkomaalaisuutta ja tänne kuulumista, juurettomuutta mutta myös asettautumista, ristiriitaa mutta samalla kuitenkin rauhan tunnetta.

---

It was on a cold, stormy February night in 1999 that I first arrived in Finland. Our plane landed late at night at the small Turku airport, and I felt like I had just landed at the last outpost of civilization. I was sixteen, German, and travelling with my mother to meet her Finnish husband and country-to-be. Finland was never going to be “my” country the way it was bound to become hers, of that I was sure. I was convinced I’d go back to Germany in a few years.

I never did. I have a Finnish husband, and my daughter has both German and Finnish citizenships. My best friends are Finnish. And yet, after ten years, I’m not at home in Finland. I prefer to speak English instead of Finnish, still, after all these years. Out of a false sense of pride, maybe, or a fear of assimilation. And what shocks me every time I go back to visit my home country, I’m not at home in Germany, either. I don’t think I realised ten years ago that by leaving behind my own culture, I would wrap up a little piece of my heart and leave it forever behind in some undisclosed location.

Emigrating is like gift-wrapping your childhood, your memories, and a part of yourself in fancy paper, digging a hole at night in a stranger’s yard, dumping it in there, and trying your whole life, ever failing, to dig it up again.

By taking flight, we rip off our own roots. It’s a fantastic sight from up here, flying in the skies of the auslanders, seeing, down below, different countries and people and mannerisms. But I belong nowhere in particular; I am an eternal visitor. When I eat at my favourite café in the hometown of my childhood, I feel like a tourist eating there, not the local child gobbling up every last piece of strudel. Where is home if not at home?

I feel estranged from my own culture, but my ethnicity is something I cannot run away from. Even if people were to put the inner me into a man, take away my child, and destroy Germany and all other Germans along with it, I’d still be a woman, a mother, and a German at heart. Emigrating doesn’t allow for wilful de- and re-construction of your innermost identity. Yes, I have changed. But the strengths and weaknesses in my character, the oddities that I am trying to hide or overcome, are all intricately related to the rolling foothills and vineyards of the Rhineland. Those are a part of my nature, just as the ice blue lakes and rocks of the Finnish soil are a part of every Finn I have ever met.

I suppose home is where the heart is, yes, but it is more than that. Home is feeling at peace in the mesh of everything you are, you were, and are to become. And so it is, that over the years of disjointedness from the world, I have found my home in a rather unexpected place: myself.


Photo location
Park in Kartanonkoski, Vantaa

I sit here in this park in Kartanonkoski, day in and day out, a place that, of all places in Finland, seems most familiar to me because it looks a bit like the fairy-tale memories I have of the Germany of my youth. I watch my little daughter play on the playground, and speak a language that isn’t my own with the other children. I smile at the fellow mothers who are so different and yet so similar to me. I breathe in the air that is the same anywhere in the world, and I feel a strange combination of being a foreigner and belonging, of being rootless but grounded, of feeling at odds but feeling at peace.

---

Det var en på kall, stormig februarikväll år 1999 som jag först kom till Finland. Vårt plan landade sent på kvällen på Åbos lilla flygplats och det kändes som om jag just hade landat vid civilisationens sista utpost. Jag var sexton år, tyska, och reste med min mor för att möta hennes blivande finske man och nya land. Finland skulle aldrig bli “mitt” land så som det skulle bli hennes, det var jag säker på. Jag var övertygad om att jag skulle återvända till Tyskland om några år.

Det gjorde jag aldrig. Jag har en finsk man och min dotter har både tyskt och finskt medborgarskap. Mina bästa vänner är finländare. Men ändå, efter tio år, känner jag mig inte hemma i Finland. Jag föredrar att prata engelska istället för finska, även efter alla dessa år, kanske på grund av falsk stolthet eller rädsla för att assimileras. Och det som chockerar mig varje gång jag åker tillbaka för att besöka mitt hemland är att jag inte känner mig hemma i Tyskland heller. Jag tror inte att jag insåg det då för tio år sedan, att jag genom att lämna min egen kultur skulle svepa in en liten del av mitt hjärta och för alltid lämna kvar det på någon okänd plats.

Att emigrera är som att slå in sin barndom, sina minnen och en del av sig själv i presentpapper, gräva en grop i någon främlings trädgård på natten, dumpa allt där och under resten av sitt liv förgäves försöka gräva upp det igen.

När vi flyger iväg river vi upp våra rötter. Det är en fantastisk syn där uppifrån när man flyger i utlänningarnas skyar och blickar ner på olika länder, folk och manér. Men jag hör inte hemma på någon särskild plats alls – jag är en evig besökare. När jag äter på mitt favoritkafé i min barndoms hemstad känner jag mig som en turist, inte som ett barn från orten som mumsar i sig de sista smulorna äppelstrudel. Var är hemma om inte hemma?

Jag känner mig fjärmad från min egen kultur, men min etnicitet är något jag inte kan fly ifrån. Även om någon skulle placera min själ i en manskropp, ta ifrån mig mitt barn och utplåna Tyskland och alla andra tyskar skulle jag fortfarande vara kvinna, mor och tyska i hjärtat. Att emigrera betyder inte att man medvetet kan bryta ner eller omskapa sin innersta identitet. Ja, jag har förändrats, men styrkorna och svagheterna i min karaktär, sällsamheterna som jag försöker dölja eller övervinna, är alla intrikat sammankopplade med Rhenlandets böljande kullar och vingårdar. De är en del av min natur, precis som de isblå sjöarna och stenarna i den finska jorden är en del av alla finländare jag mött.

Visst, jag antar att hemma är där hjärtat finns, men det är mer än så. Hemma är att känna ro i den som väv som består av allt man är, var och kommer att bli. Och under de år jag saknat anknytning i världen har jag hittat mitt hem på en rätt oväntad plats: i mig själv.


Fotograferingsplats
Park i Herrgårdsforsen, Vanda

Jag sitter in den här parken i Herrgårdsforsen dag ut och dag in. Av alla platser i Finland känns den som den mest välbekanta, eftersom den ser ut lite som de sagominnen jag har av min ungdoms Tyskland. Jag ser min lilla dotter leka på lekplatsen och tala med de andra barnen på ett språk som inte är mitt. Jag ler åt de andra mammorna som är så annorlunda men samtidigt så lika mig. Jag andas in luften som är densamma över hela världen och jag känner en underlig kombination av att vara en främling och ändå höra till, vara rotlös men ändå stå med fötterna på jorden och känna mig olik men ändå känna ro.