On vaikea sanoa, kuka olen. En tiedä tuleeko kansallisuus, kieli, valtio vai uskonto ensin. On myös vaikea vastata kysymykseen ”mistä sä oot”, sillä meillä ei ole omaa valtiota, vaikka meitä on 20 – 35 miljoonaa ihmistä kurdien asuinalueella. Olen kurdilainen nuori ja kurdiyhteisö on minulle tosi tärkeä. Kurdilaiset ovat kiinni toisissaan, kulttuuri on vahva ja eroaa muista. Käyttäytyminen ja pukeutuminen ovat yhdenmukaisia ja vanhempien kunnioitus on ehdottoman tärkeää. Kurdilaisuudesta minulle tulee mieleen psyykkinen ja fyysinen taistelu. Kun ihmiset sanovat, etten pärjää, haluan näyttää, että olen vahva ja voin voittaa. Olen kurdilainen, vaikka olenkin vähän muuttunut Suomessa.

Olen ollut viisi vuotta Suomessa. Minulla ei ole ollut suomalaisia ystäviä. On vaikea olla suomalaisten kanssa muuten kuin koulussa, sillä he elävät vapaammin, mutta minä en voi helposti lähteä mihin vain. Nuoren tytön on oltava kunniallinen: minun täytyy olla paljon kotona oman perheeni luona ja vanhempien täytyy tuntea kaverini. Välillä se tuntuu vaikealta ja joskus tulee ristiriitoja. Meillä muutetaan pois kotoa vasta, kun mennään naimisiin. Olen onnellinen siitä, että perheeni haluaa kannustaa minua opiskelemaan, eikä pakota naimisiin.

Yhteisömme on tiivis: se auttaa ja vahtii omiaan. Missä tahansa maassa voi luottaa siihen, että oman yhteisön jäsenet auttavat. Joskus vahtimista on liikaa: jos käyn monta kertaa viikossa kauppakeskus Itäkeskuksessa, saa isäni kuulla siitä jo ennen kuin tulen kotiin. Kurdilainen ei ole koskaan yksin. Jos puhun kurdin kieltä jossain ja toinen kurdilainen kuulee sen, tulee hän heti juttelemaan ja voi pyytää kotiinsa kylään. Se on tosi ihanaa.

Olen maahanmuuttaja. En voi olla suomalainen, eivätkä suomalaiset hyväksyisi minua suomalaisena. Jos kävelen kadulla, olen ulkomaalainen tai maahanmuuttaja. Monet suomalaiset eivät erottele, onko joku kurdilainen vai somali - he pitävät kaikki maahanmuuttajia samanlaisina ja inhoavat kaikkia. Kerran metrossa humalainen huusi: ”olette maahanmuuttajia, käytätte meidän rahoja!” Se tuntui pahalta, sillä ajattelin, että vaikka hän oli ainoa joka sanoi niin, ehkä puolet ihmisistä siinä metrossa ajatteli samoin. Siskoni suuttui ja huusi: ”isämme on töissä, osaamme suomea ja maksamme veroja!” Sodan sytyttyä jätimme talomme, tonttimme ja rakkaat ihmiset. Tulimme tänne rauhan takia, emme rahan, vaikka meille koko ajan niin sanotaan.

Olen muuttunut Suomessa jonkin verran. En käytä enää niin paljon hameita kuin ennen. Kotimaassa piti käyttäytyä kunnioittavammin. Täällä voi sanoa, ettei joku juttu kiinnosta. Täällä olen alkanut sanoa ”en jaksa”. Se oli iso juttu, meidän kulttuurissa olisi häpeällistä sanoa niin.

Toivon että minut hyväksytään sellaisena kuin olen. Minäkin hyväksyn muut. Jos sinulla on kukkatarha, onko hyvä että kaikki kukat on punaisia? Ihmiset ovat erilaisia, mutta samanarvoisia.


Kuvauspaikka
Itäkeskuksen kirjasto, Helsinki

Tykkään lukemisesta, mutta vielä enemmän tykkään kirjoista. Kirjat ovat tärkeitä, niissä on tietoa. Luen kurdilaisia tositarinoita. Lempikirjani kertoo kahden naisen ystävyydestä. Kurdilaisen työväenpuolueen ansiosta naisilla on nyt enemmän tasa-arvoa. Jos naisilla ei ole oikeuksia, ei ole maallakaan.

---

It’s difficult to say who I am. I don’t know which comes first − nationality, language, state or religion. It’s also difficult to answer the question “where are you from” as we don’t have a state, although we do have 20 to 35 million people living in the Kurdish region. I’m a young Kurd and the Kurdish community is really important for me. Kurds are attached to each other; the culture is strong and different from others. The way we behave and dress is uniform and respect for your elders is vital. Kurdishness makes me think about a mental and physical battle. When people say I can’t cope, I want to show that I’m strong and I can win. I’m Kurdish although I have changed a bit in Finland.

I’ve been here for five years. I haven’t had any Finnish friends. It’s hard to be with Finns outside the school because they live more freely whereas I can’t go to places just like that. A young girl has to respectable: I have to spend a lot of time at home with my family and my parents must know my mates. At times it feels hard and sometimes there are conflicts. My people only move away from home when they get married. I’m pleased that my family encourages me to study and isn’t forcing me to get married.

Our community is close: it helps and watches its members. Whichever country you’re in, you can trust that the members of your community will help you. Sometimes there’s too much watching: If I go to Itäkeskus shopping centre many times a week my dad hears about it before I even get home. When you are Kurdish you are never alone. If I speak Kurdish somewhere and another Kurd hears it they come and talk to me and may invite me over to their home. I love that.

I’m an immigrant. I can’t be a Finn and Finns wouldn’t accept me as one. When I walk in the street I’m a foreigner or an immigrant. Many Finns don’t make a difference between someone being Kurdish or Somali − they think all immigrants are the same and hate all of them. Once in the metro a drunk shouted: ”You are immigrants, you are using our money!” It felt bad because I realised that although he was the only one who said so, half of the others on the metro may have agreed with him. My sister got angry and yelled back: ”Our dad has got a job, we speak Finnish and we pay taxes!” When the war broke out we left our house, our land and the people we love. We came here for peace, not for money, although that’s what people claim all the time.

I’ve changed a bit in Finland. I don’t wear skirts as much as I used to. Back home I had to behave more respectfully. Over here you can say you’re not interested in something. Over here I’ve started to say ”I can’t be bothered”. That’s a big thing. In our culture it would be disgraceful to say so.

I hope people accept me as I am. I also accept others. If you have a garden, is it any good if all the flowers are red? People are different but equal.


Photo location
Itäkeskus library, Helsinki

I like reading but even more I like books. Books are important. They give you knowledge. I read Kurdish real-life stories. My favourite book is about friendship between two women. Thanks to the Kurdistan Workers’ Party, women are more equal these days. If women don’t have rights, the country doesn’t have any either.

---

Det är svårt att säga vem jag är. Jag vet inte vad som kommer först - nationalitet, språk, stat eller religion. Det är också svårt att svara på frågan ”varifrån kommer du”, eftersom vi inte har en egen stat trots att 20-35 miljoner människor bor i kurdernas bosättningsområde. Jag är en ung kurd och kurdsamfundet är väldigt viktigt för mig. Kurderna står nära varandra, kulturen är stark och skiljer sig från andra kulturer. Man uppför sig och klär sig enhetligt och det är ytterst viktigt att respektera föräldrarna. Det kurdiska får mig att tänka på psykisk och fysisk kamp. När människorna säger att jag inte klarar mig, vill jag visa att jag är stark och kan vinna. Jag är kurd, trots att jag har förändrats litet i Finland.

Jag har varit fem år i Finland. Jag har inte haft finska vänner. Det är svårt att umgås med finnarna på andra platser än i skolan, eftersom de har ett friare liv och jag inte lika lätt kan fara vart som helst. En ung flicka måste vara anständig: jag måste vara mycket hemma hos min familj och mina föräldrar måste känna mina kamrater. Ibland känns det svårt och ibland leder det till konflikter. Hos oss flyttar man hemifrån först när man gifter sig. Jag är lycklig över att min familj uppmuntrar mig att studera och inte tvingar mig att gifta mig.

Vi har ett sammanhållande samfund: det hjälper och vaktar sina egna. I vilket land som helst kan man lita på att det egna samfundets medlemmar hjälper. Ibland blir det för mycket vaktande: om jag går flera gånger i veckan till köpcentret i Östra centrum, får min far höra om det redan innan jag kommer hem. En kurd är aldrig ensam. Om jag talar kurdiska någonstans och en annan kurd hör det, kommer den personen genast och talar med mig och kan be mig hem på besök. Det är väldigt skönt.

Jag är invandrare. Jag kan inte vara finsk, och finnarna skulle inte godkänna mig som finsk. När jag går på gatan är jag utlänning eller invandrare. Många finnar ser ingen skillnad mellan kurder eller somalier – de tycker att alla invandrare är lika och de avskyr alla. En gång skrek en berusad i metron: ”ni är invandrare, ni använder våra pengar!” Det kändes illa, för jag tänkte att även om han var den enda som sade det tänkte kanske hälften av människorna i metron på samma sätt. Min syster blev arg och skrek: ”vår pappa arbetar, vi kan finska och vi betalar skatter!” När det blev krig lämnade vi vårt hus, vår tomt och kära människor. Vi kom hit för fredens skull, inte för pengarnas skull, trots att vi får höra det hela tiden.

Jag har förändrats en aning i Finland. Jag använder inte kjol lika ofta som förr. I hemlandet måste man uppföra sig mer respektfullt. Här kan man säga att något inte intresserar en. Här har jag börjat säga ”jag orkar inte”. Det var en stor sak, i vår kultur skulle det vara skamligt att säga så.

Jag hoppas att man godkänner mig sådan som jag är, jag godkänner också andra. Om du har en blomsterträdgård, är det då bra om alla blommor är röda? Människorna är olika, men har samma värde.


Fotograferingsplats
Biblioteket i Östra centrum, Helsingfors

Jag gillar att läsa men ännu mer gillar jag böcker. Böckerna är viktiga, de innehåller information. Jag läser kurdiska sanna berättelser. Min favoritbok berättar om vänskapen mellan två kvinnor. Tack vare det kurdiska arbetarpartiet är kvinnorna nu mer jämställda. Om kvinnorna inte har rättigheter, har inte landet det heller.