Isoäitini asui aikoinaan Suomessa. Muutimme Ukrainasta Suomeen vuonna 1993 kun olin 9-vuotias. En puhunut silloin yhtään suomea. Se oli jännittävää ja pelottavaakin aikaa, kun en ymmärtänyt mitään, enkä ollut koskaan ennen ollut ulkomailla. Pääsin onneksi suomalais–venäläiseen kouluun, missä oli paljon samassa tilanteessa olevia lapsia.

Olen ehdottomasti enemmän suomalainen kuin ukrainalainen, mentaliteetin ja käyttäytymisen suhteen. Olen kasvanut täällä ja muutenkin elänyt suomalaisessa kulttuurissa. Kun tulimme tänne, näytin erilaiselta ja pukeuduin eri tavalla. Se hävetti. Nykyään olen ylpeä siitä, että olen Ukrainasta.

Koen, että monet venäjänkieliset eristäytyvät täällä omaan ryhmäänsä ja suhtautuvat ympäristöönsä negatiivisesti, myös suomalaisiin. Minulla on vain yksi venäläinen kaveri; paras ystäväni, joka muutti samaan aikaa Suomeen kuin minä.

Olen miettinyt paljon, mihin kuulun. Nuorempana yritin etsiä identiteettiäni ja löytää paikkani alakulttuureista ja musiikista. Vähän yli 20-vuotiaana päätin, että nyt riittää. Minun ei enää tarvitse kuulua mihinkään. Nyt alan sulautua valokuvaajien joukkoon. Se tuntuu kotoisalta ja ihanalta. Useimmilla meistä on samanlaiset ahdistuksen ja innostuksen aiheet.

Perheessäni puhutaan venäjää ja luen vain venäläistä kirjallisuutta. On suuri rikkaus osata venäjää. Tuntuu kuin olisin saanut aarteen mukaani. En ole käynyt Ukrainassa viiteen vuoteen, mutta näen joka yö unta siitä, että olen siellä. On kesä ja olen meidän korttelissa. Uni on aurinkoinen ja onnellinen.

Koulussa on joskus vaikeaa oikeinkirjoituksen kanssa. Kaverini nauravat kielioppivirheilleni. Hermostuessani aksenttini kuuluu selvemmin. Välillä tulee tilanteita, että en ymmärrä jotain kulttuurista viitettä jos tulee puhetta esim. suomalaisista lastenohjelmista tai perinteistä. En myöskään tykkää suomalaisesta ruuasta, eikä suomalainen huumori naurata minua kovin paljoa.

Välillä minulta kysellään, mistä päin Ukrainaa olen, kumpi vanhemmistani on Suomesta, ja miksi tulin tänne. Välillä ihmiset myös kertovat matkoistaan Ukrainaan, mutta minulla ei ole siihen oikein mitään sanottavaa, kun olen ollut niin kauan poissa. Kysely ei haittaa minua. Minusta tuntuu hyvällä tavalla erityiseltä, koska olen Ukrainasta. Se on vain positiivinen juttu.

Olen miettinyt monta kertaa, minkälainen olisin nyt, jos olisimme jääneet Ukrainaan. Siitä tulee mieleen lähinnä negatiivisia ajatuksia. Olisin ehkä vielä ujompi kuin nyt. Siellä minulla ei myös olisi ollut yhtä hyviä opiskelumahdollisuuksia.

En ole maahanmuuttaja, sillä minulla ei ole juuria eikä tunnesiteitä Ukrainaan. En kuulu Ukrainaan, enkä tavallaan Suomeenkaan. Voisin muuttaa pois milloin vain, enkä kaipaisi takaisin moneen vuoteen. Se tuntuu vapauttavalta. Minulla ei ole paljon sukua täällä, enkä ole käynyt Suomessa oikeastaan muualla kuin Helsingissä ja Lahdessa. Jotenkin sitä vain huomaa eroavansa muista. Ennen se häiritsi, mutta ei enää. Suomi kuitenkin tuntuu kodilta.


Kuvauspaikka
Mellunmäen silta, Helsinki

Olen kulkenut siltaa pitkin kouluun 14 vuoden ajan. Koko sen ajan kun olen asunut Helsingissä, olen asunut Itä-Helsingissä, johon on muodostunut vihasuhde. Mutta, kun palasin takaisin asuttuani Espanjassa muutaman vuoden, se alkoi tuntua nostalgiselta, vaikka paikassa itsessään ei ole mitään ihmeellistä, päinvastoin. Se on ankea paikka. Ehkä juuri siksi.

---

My grandmother used to live in Finland. We moved from Ukraine to Finland in 1993 when I was nine. I didn’t speak any Finnish at all then. Those were exciting and even scary times because I didn’t understand anything and I’d never been abroad. Luckily I got into the Finnish-Russian School, where there were lots of children in the same situation as me.

I’m definitely more Finnish than Ukrainian in terms of mentality and behaviour. I grew up here and I have lived in the Finnish culture in other respects too. When we moved here I looked different and wore different clothes. I was embarrassed about that. These days I’m proud of being from Ukraine.

I find that many native Russian speakers isolate themselves into their own group and have a negative attitude to their environment, including Finns. I only have one Russian friend; she’s my best friend and she moved to Finland around the same time as I did.

I’ve done a lot of thinking about where I belong. When I was younger I tried to look for my identity and find my place in subcultures and music. When I was in my early 20s I decided that I’d had enough. I no longer have to belong anywhere. Now I’m becoming assimilated with photographers. It feels homely and wonderful. Most of us share similar sources of anxiety and inspiration.

My family language is Russian and I only read Russian literature. Knowing Russian is a great richness. It feels as if I have been given a treasure to take with me. I haven’t visited Ukraine for five years but dream about being there every night. It’s summer and I’m in our quarter. The dream is sunny and happy.

At school I sometimes struggle with spelling. My mates laugh at my grammar mistakes. When I get upset my accent gets stronger. At times there are situations where I don’t understand a cultural reference if people are talking about things like Finnish children’s programmes or traditions. I don’t like Finnish food either, and Finnish humour doesn’t really make me laugh.

Sometimes people ask me whereabouts in Ukraine I’m from, which one of my parents is from Finland and why I moved here. Sometimes people also tell me about their trips to Ukraine, but I don’t really have much to say to that because I’ve been away for so long. I don’t mind people’s questions. It feels special in a nice way that I’m from Ukraine. It’s only positive.

I have often wondered what I would be like now if we had stayed in Ukraine, and this mainly brings up negative thoughts. I might be even shyer than now. My opportunities to study wouldn’t have been as good either.

I’m not an immigrant because I have hardly any roots or emotional bonds in Ukraine. I don’t belong to Ukraine and in a way not to Finland either. I could move out any time and wouldn’t miss the country enough to move back for many years. This feels liberating. I don’t have many relatives here and I haven’t really been to other places in Finland than Helsinki and Lahti. Somehow you just realise you’re different from others. It used to bother me but it doesn’t any more. After all, Finland feels like home for me.


Photo location
Mellunmäki bridge, Helsinki

I have been crossing this bridge on my way to school for 14 years. All the time I have lived in Helsinki I have lived in eastern Helsinki, and I have a hate relationship with the area. But when I returned after a few years in Spain it began to feel nostalgic, although there’s nothing special about the place itself, quite the contrary actually. It’s a miserable place. Perhaps that’s why.

---

Min farmor bodde en gång i tiden i Finland. Vi flyttade från Ukraina till Finland år 1993 när jag var 9 år gammal. Då talade jag ingen finska alls. Det var en spännande och också skrämmande tid när jag inte förstod något och dessutom aldrig tidigare varit utomlands. Till all lycka kom jag in vid finsk-ryska skolan där det fanns många barn i samma situation.

Jag är absolut mer finsk än ukrainsk då det gäller mentalitet och beteende. Jag har vuxit upp här och också på andra sätt levt i den finländska kulturen. När vi kom hit var mitt utseende och min klädsel avvikande. Jag skämdes för det. Nuförtiden är jag stolt över att jag är från Ukraina.

Jag upplever, att många ryskspråkiga isolerar sig i sin egen grupp och förhåller sig negativt till sin omgivning, också till finländarna. Jag har endast en rysk kompis; min bästa vän som flyttade till Finland samtidigt som jag.

Jag har funderat mycket på var jag hör hemma. När jag var yngre sökte jag min identitet och min plats inom subkulturer och musik. När jag var drygt 20 år gammal, bestämde jag att nu får det räcka. Jag behöver inte längre höra någonstans och nu börjar jag så småningom känna att jag hör till fotograferna. Det känns hemtrevligt och skönt. De flesta av oss har liknande orsaker till ångest och entusiasm.

I min familj talar vi ryska och jag läser endast rysk litteratur. Det är en stor rikedom att kunna ryska. Det känns som om jag fått en gåva. Jag har inte varit i Ukraina på fem år, men varje natt drömmer jag att jag är där. Det är sommar och jag är i vårt kvarter. Drömmen är solig och lycklig.

I skolan har jag ibland svårt med rättstavningen. Mina kompisar skrattar åt mina grammatikfel. När jag blir nervös, hörs min accent tydligare. Ibland uppstår det situationer då jag inte förstår någon kulturell referens om det blir tal om t.ex. finska barnprogram eller traditioner. Jag tycker inte om finsk mat, och finsk humor roar mig inte heller speciellt mycket.

Ibland blir jag tillfrågad varifrån i Ukraina jag kommer, vilken av mina föräldrar är från Finland, och varför jag kommit hit. Ibland berättar människor också om sina resor till Ukraina men eftersom jag varit så länge i Finland, kan jag inte riktigt säga något till det. Frågorna stör mig inte. Jag känner mig på ett bra sätt speciell eftersom jag är från Ukraina. Det är enbart en positiv sak.

Jag har flera gånger funderat hurdan jag skulle vara nu om vi hade stannat kvar i Ukraina. Jag kommer främst att tänka på negativa saker. Kanske skulle jag vara ännu blygare än nu. Utbildningsmöjligheterna hade inte heller varit lika bra där.

Jag är inte invandrare eftersom jag saknar rötter i eller känsloband till Ukraina. Jag hör inte hemma i Ukraina och på sätt och vis inte heller i Finland. Jag skulle kunna flytta bort när som helst och jag skulle inte längta tillbaka på många år. Det känns befriande. Jag har inte många släktingar i Finland och har egentligen inte varit någon annanstans än i Helsingfors och Lahtis. På något sätt märker man bara att man skiljer sig från andra. Tidigare störde det mig men inte nu längre. Finland känns ändå som mitt hem.


Fotograferingsplats
Mellungsbacka bro, Helsingfors

Jag har gått till skolan längs med bron i 14 års tid. Hela den tid jag bott i Helsingfors har jag bott i östra Helsingfors till vilket jag har utvecklat ett hatförhållande. Men när jag återvände efter att ha bott några år i Spanien kändes det nostalgiskt, trots att platsen i sig själv inte på något sätt är speciell, tvärtom. Det är en dyster plats. Kanske just därför.