Tulin Suomeen Romaniasta vuonna 1991. On oikeastaan vaikea vastata kysymykseen, mistä olen kotoisin, koska olen ollut niin monissa paikoissa. Yksi paikka, josta tunnen olevani kotoisin, on Mikkeli tai Savo. Ei niinkään luonnon vuoksi, vaan ihmisten. Olen tavannut Savossa ihania, vieraanvaraisia ihmisiä. Kun tulin Suomeen, minun oli vaikeaa ymmärtää sitä, että uusi ystäväni kutsui minut kahville. Romaniassa ei ollut sellaista kulttuuria.

Harrastan juoksemista. Olen urheilija. Pidän paljon Suomen urheilukulttuurista. Se on aivan erilainen kuin Romaniassa. Täällä urheilijoita on paljon enemmän. Urheilu oli minulle tärkeää jo Romaniassa. Siellä urheilu oli epätavallinen harrastus. Ihmisistä oli outoa jos joku lenkkeili tai ylipäätään juoksi. Täällä minun on helpompi toteuttaa urheiluharrastustani, eikä kukaan vitsaile siitä että juoksen. Olen kuin kala vedessä. Kun olin Ressun koulussa töissä, juoksin Matinkylästä keskustaan. Romaniassa koulussa ollessani, juoksin 16 km matkan joka aamu kouluun ja takaisin. Urheilu on kuitenkin vain osa elämääni, en juuri katso sitä televisiosta.

En ole törmännyt ennakkoluuloihin tavallisten ihmisten kanssa. Ne ihmiset, jotka ovat ennakkoluuloisia ulkomaalaisia kohtaan, ovat eri juttu. En pidä siitä, kun sanotaan että joku kansa on rasistinen. Rasisteja on joka maassa, niin myös suvaitsevaisia. Jokaisessa maassa on mukavia ja epämiellyttäviä ihmisiä. Ei pitäisi yleistää. Huonoa ja hyvää on kaikkialla. Loppujen lopuksi kaikkialla maailmassa on aika samanlaista.

Tilanteesta riippuen tunnen itseni maahanmuuttajaksi. Se tulee esiin silloin, kun olen ihmisten kanssa tekemisissä. Jotkut ihmiset kiinnittävät enemmän huomiota siihen, onko joku maahanmuuttaja, jotkut eivät ollenkaan.

Mielestäni Suomi on inhimillisempi yhteiskunta kuin muut. Esimerkiksi kun olin töissä työvoimatoimistossa, siellä kaikki työntekijät olivat samanarvoisia. Siivoojat ja johtajat juttelivat keskenään luontevasti ja istuivat saman pöydän ääressä. Sellaista ei tapahtuisi Romaniassa.

Kun olin töissä koulussa, minun oli vaikea jutella rehtorille luontevasti. En pystynyt kysymään suoraan “Mitä kuuluu?”, vaan minun piti ensin varmistaa: “Saanko kysyä teiltä jotakin?“ Romaniassa esimerkiksi lääkäri ja sairaanhoitaja eivät neuvottele asioista, vaan lääkäri määrää, mitä sairaanhoitaja tekee. Täällä ohikulkijoista on vaikea arvata, mitä ammattia he edustavat. Monissa muissa maissa sen näkee yleensä päällepäin.

Haluan puhua suomea, koska se on kaunis kieli. Romanian kielen käyttö ei ole minulle tärkeää.

Viihdyn Suomessa. Työni on minulle tärkeää, se on parasta mitä minulla on. Myös ihmisten tapaaminen on tärkeää. Kansalaisuuksilla ei ole väliä, vaan sillä että löytää mukavia ihmisiä. Mikkelissä asuessani ympärilläni oli koko ajan ihmisiä. Ei ollut yhtään viikonloppua jona joku ei olisi tullut käymään tai en olisi itse käynyt jonkun luona kylässä.


Kuvauspaikka
Olympiastadion, Helsinki

Pidän Pohjois-Euroopan urheilukulttuurista, siksi valitsin kuvauspaikaksi olympiastadionin.

---

I came to Finland from Romania in 1991. Actually it’s difficult to answer the question of where I come from, because I’ve been to so many places. One place where I feel at home is Mikkeli or Savo. Not so much because of the local nature but because of the people. I have met wonderful, hospitable people in Savo. When I came to Finland, it was difficult for me to understand when a new friend invited me for coffee. A similar culture did not exist in Romania.

Running is my hobby. I’m an athlete. I like Finland’s sports culture very much. It’s totally different from that in Romania. There are far more people who do sports here. Sport was important to me even while I was in Romania. There it was an unusual hobby. People found it strange if someone jogged or ran in general. Here it’s easier for me to practise my sports hobby and no one makes jokes about my running. I’m like a fish in water. When I worked at Ressu School, I ran from Matinkylä to the city centre. When I was at school in Romania, I ran 16 km every morning to school and back. Still, sport is just one part of my life, I hardly ever watch it on TV.

I haven’t come across prejudices among ordinary people. Those people who are prejudiced against foreigners are a different story. I don’t like it when people say that a particular nation is racist. There are racists in every country, but tolerant people as well. There are pleasant and unpleasant people in every country. One shouldn’t generalise. There’s good and bad everywhere. Ultimately things are pretty much similar all over the world.

Depending on the situation, I do feel like an immigrant. It emerges when I’m dealing with people. Some people pay more attention to whether someone is an immigrant, others not at all.

I think that Finland is a more humane society than others. For example, when I worked at the employment office, all the employees there were equal. Cleaners and managers chatted together easily and sat at the same table. That wouldn’t happen in Romania. When I was employed at the school, I had difficulty in talking to the principal naturally. I couldn’t ask directly: ‘’How are you?’’ Instead I had to say first: ‘’May I ask you something?’’ In Romania, a doctor and a nurse, for example, don’t consult with one another about issues; rather the doctor determines what the nurse does. Here it’s difficult to guess the occupation of people walking past you on the street. In many countries it’s usually obvious.

I want to speak Finnish because it’s a beautiful language. It isn’t important for me to use Romanian.

I like living in Finland. My work is important to me, it’s the best thing I have. Meeting people is important too. Nationality doesn’t matter. The main thing is to find nice people. While I was living in Mikkeli, there were people around me all the time. There wasn’t a single weekend when someone didn’t pay a visit or I wasn’t visiting someone.


Photo location
Olympic Stadium, Helsinki

I like the northern European sports culture, and that’s why I chose Olympic Stadium, as the venue for the photo shoot.

---

Jag kom till Finland från Rumänien år 1991. Det är egentligen svårt att svara på frågan varifrån jag kommer eftersom jag har varit på så många platser. En plats som jag känner att jag kommer från är S:t Michel eller Savolax. Inte så mycket för naturens skull, utan för människornas. I Savolax har jag träffat härliga, gästfria människor. När jag kom till Finland hade jag svårt att förstå att min nya vän bjöd mig hem på kaffe. I Rumänien existerade inte en sådan kultur.

Joggning är min hobby. Jag är en idrottsman. Jag tycker mycket om idrottskulturen i Finland. Den är helt annorlunda än i Rumänien. Här sportar man mycket mer. Sporten var viktig för mig redan i Rumänien. Där är sport en ovanlig hobby. Människorna tyckte att det var egendomligt om någon joggade eller överhuvudtaget sprang. Här är det lättare för mig att sporta och ingen skämtar om mitt springande. Jag trivs som fisken i vattnet. När jag arbetade i en skola, i Ressu, sprang jag från Mattby till centrum av Helsingfors. När jag gick i skola i Rumänien, sprang jag varje dag den 16 km långa vägen till skolan och tillbaka. Sporten är ändå bara en del av mitt liv, jag ser sällan på sport på tv.

Jag har inte stött på fördomar bland vanliga människor. De som har fördomar mot utlänningar är en annan sak. Jag gillar inte när man säger att något folk är rasistiskt. Det finns rasister i alla länder, liksom också toleranta personer. I varje land finns det trevliga och otrevliga människor. Man ska inte generalisera. Det finns gott och ont överallt. Sist och slutligen är det likadant överallt i världen.

I vissa situationer känner jag mig som en invandrare. Det kommer fram när jag umgås med människor. Somliga människor fäster större uppmärksamhet vid att någon är invandrare medan somliga inte noterar det alls.

Jag tycker att Finland har ett mänskligare samhälle jämfört med andra länder. Till exempel på den arbetskraftsbyrå där jag arbetade, var alla anställda likvärdiga. Städarna och cheferna pratade med varandra på ett naturligt sätt och de satt vid samma bord. Sådant skulle inte förekomma i Rumänien. När jag arbetade i skolan hade jag svårt att prata naturligt med rektorn. Jag kunde inte fråga direkt “hur står det till?” utan jag måste först försäkra mig om att jag får ställa en fråga. I Rumänien förhandlar till exempel en läkare och en sjukskötare inte sinsemellan, utan läkaren bestämmer vad sjukskötaren gör. Här är det svårt att gissa vilka yrken de förbipasserande representerar. I många andra länder syns det vanligen utåt.

Jag vill tala finska eftersom det är ett vackert språk. Att använda det rumänska språket är inte viktigt för mig.

Jag trivs i Finland, mitt arbete är viktigt för mig, det är det bästa jag har. Att träffa människor är också viktigt. Nationaliteten spelar ingen roll, utan det att man hittar trevliga människor. När jag bodde i S:t Michel hade jag hela tiden människor runt omkring mig. Inte ett enda veckoslut gick utan att någon kom på besök eller att jag själv gick på besök till någon.


Fotograferingsplats
Olympiastadion, Helsingfors

Jag gillar idrottskulturen i Nordeuropa, därför valde jag Olympiastadion som fotograferingsplats.