Minulla on useita identiteettejä. Muutamat niistä ovat toisten ihmisten antamia.

Olen 66-vuotias. Ennen Suomeen tuloani asuin Maleviideilla, Sri Lankassa, Intiassa ja Isossa-Britanniassa. Synnyin muslimimaassa ja kasvoin muslimina. Kävin kristillistä koulua, ja useita vuosia myöhemmin minut kastettiin kristityksi.

Olen tyytyväinen itseeni ja tapaan, jolla olen yhdistänyt identiteettini eri osat. Minulla on Britannian kansalaisuus ja englannin kieleni on erittäin hyvä. Olen asunut Suomessa vuodesta 1985 ja olen ihan tyytyväinen täällä. Suomi on mukava maa – ja suomalaisista on hauskaa kuulla se.

Minulta kysytään toistuvasti, mistä olen kotoisin. Ihmiset eivät tunnista, että olen asunut täällä hyvin kauan. Elämäni Suomessa ja Britanniassa pitäisi riittää enemmän kuin hyvin rakentamaan suhdetta kanssani. Toisin kuin englantilaiset, suomalaiset eivät voi kuvitella, että olen syntyperäinen englanninkielen puhuja.

Malediivien saarivaltio, missä olen syntynyt, on hyvin pieni maa, jolla on 3000 vuoden historia. Se oli osa vanhaa Brittiläistä imperiumia, ja se tekee minusta osan Britannian historiaa. Talomme Helsingissä ja kesämökkimme Somerolla ovat minulle tärkeitä paikkoja. Seuraan Britannian uutisia. Minulla on yhteyksiä moniin paikkoihin. Olen muslimi ja kristitty. Ensin opin puhumaan divehin kieltä, jota puhutaan ainoastaan Malediiveilla. Nyt tunnen ja ajattelen englanniksi. Suomi on minulle myös tärkeä kieli, vaikka minun onkin mahdotonta kuvitella puhuvani sitä koskaan sujuvasti. Mutta kieli on vain kommunikoinnin väline. Tunnen olevani sitoutunut Suomeen, koska vaimoni ja lapseni ovat suomalaisia, ja Britanniaan, koska olen oppinut siellä niin paljon.

Minun on vaikea saada ääntäni kuuluville. Suomessa identiteetit perustuvat usein työtehtäviin. Minulla on ollut vaikeuksia löytää täältä hyvää työpaikkaa. Ammatiltani olen opettaja. Minulla on kokemuksia rasismista. Tein valituksen vähemmistövaltuutetulle kun jouduin kiusanteon uhriksi eräällä risteilyllä, koska olin ainoa ei-valkoinen. Minua pidettiin muun muassa vaimoni matkatavaroiden kantajana.

Jopa kaikkein etäisimmissä maissa ihmisillä on paljon yhteistä suomalaisten kanssa. Se on heidän yhteinen ihmisyytensä. Kuinka on mahdollista, että joku minun kaltaiseni, tuhansien kilometrien päästä tullut, onnistuu rakentamaan kestävän, onnellisen avioliiton suomalaisen kanssa? On niin paljon yhteistä, paljon mille rakentaa.

Sen sijaan että ihmiset kysyvät minulta missä olen syntynyt, haluaisin heidän kysyvän minulta kysymyksiä, jotka antaisivat minun kertoa kuka olen. Tieto siitä, missä olen syntynyt, ei auta heitä ymmärtämään kuka olen. Ihonvärini takia he eivät osaa kuvitella, että asun Helsingissä. Minä kuitenkin asun. Katson samaa tv:tä, käyn ostoksilla ja maksan verot – teen aivan samoja asioita kuin suomalaiset. Suomalaisilla on hyvin voimakkaita mielikuvia siitä, kuka on suomalainen ja kuka ei. Tavallaan tunnen olevani hyvin suomalainen, mutta on vaikeaa olla suomalainen, kun minulle koko ajan muistutetaan, että en ole.

Ihailen joidenkin Suomen viranomaisten ponnisteluja maahanmuuttajien auttamiseksi. Mutta maahanmuuttajien sopeuttaminen ei ole yksinomaan viranomaisten tehtävä.


Kuvauspaikka
Viljelypalsta Heikinlaaksossa, Helsingissä

Kävelen täällä paljon koirani kanssa. Täällä ihmiset eivät yleensä kysy, mistä olen kotoisin. He kyselevät vain koirasta.

---

I have many identities. Some of them were given to me by other people.

I’m 66 years old. Before I came to Finland, I lived in the Maldives, Sri Lanka, India and Great Britain. I was born in a Muslim country and brought up as a Muslim. I went to a Christian school and many years later was baptised as a Christian.

I am happy with myself and the way I have integrated different parts of my identity. I have British nationality and my English is very good. I have lived in Finland since 1985 and I’m quite happy here. Finland is a nice country – and Finns like to hear it.

I am being asked, repeatedly, where I’m from. People don’t recognise that I have lived here for a very long time. My life in Finland and in the UK should be more than enough to develop a relationship with me. Unlike English people, Finns can’t imagine that I’m a native speaker of English.

The Maldive Islands, where I was born, is a very small country with 3000 years of history. It was part of the old British Empire and that makes me part of British history. Our house in Helsinki and our summer cottage in Somero are important places for me. I follow the British news. There are many places I’m connected with. I am a Muslim and a Christian. I first learned to speak Dhivehi, which is only spoken in the Maldives. Now I feel and think in English. Finnish is also an important language for me although it is impossible to imagine I would ever become fluent in it. But language is only an instrument of communication. I feel committed to Finland because my wife and children are Finnish, and to the UK because I learned so many things there.

It is difficult to get my voice heard. Identities in Finland are often based on jobs. I have had difficulties in finding a good job here. Professionally I’m a teacher. I have had experiences of racism. I made a complaint to the Ombudsman for Minorities when I was picked on a cruise because I was the only non-white. Among other things, I was taken to be my wife’s porter.

Even in the most faraway countries people have a lot in common with Finnish people. It’s their common humanity. How is it possible that someone like me from thousands of kilometers away manages to build a long-lasting happy marriage with a Finn? There is so much in common, a lot to build on.

Instead of people asking me where I was born, I would like them to ask me questions that allow me to say who I am. Knowing where I was born is not going to help them to understand who I am. Because of the colour of my skin they can’t imagine I live in Helsinki. But I do. I watch the same TV; I go shopping and pay the taxes – I do the same things that the Finnish people do. Finns have very strong ideas about who is a Finn and who is not. In a way I feel very Finnish, but it’s difficult to be Finnish when I’m reminded all the time that I’m not.

I admire the attempts some Finnish authorities make to help the immigrants. But integrating immigrants is not the job of the government alone.


Photo location
Allotment in Heikinlaakso, Helsinki

I walk here a lot with my dog. Here people don’t usually ask me where I’m from. They just ask me about the dog.

---

Jag har många identiteter. Några av dem har givits till mig av andra människor.

Jag är 66 år gammal. Innan jag kom till Finland, bodde jag i Maldiverna, Sri Lanka, Indien och Storbritannien. Jag föddes i ett muslimskt land och uppfostrades som muslim. Jag gick i kristen skola, och många år senare blev jag döpt.

Jag är nöjd med mig själv och hur jag förenat de olika delarna av min identitet. Jag har brittisk nationalitet och talar engelska mycket bra. I Finland har jag bott sedan 1985 och är ganska lycklig här. Finland är ett trevligt land – och finnarna tycker om att höra det.

Jag blir gång på gång tillfrågad varifrån jag kommer. Människorna inser inte att jag har bott här en mycket lång tid. Den tid jag levat i Finland och i Storbritannien borde vara mer än tillräcklig för att man ska kunna utveckla ett förhållande till mig. I motsats till engelsmännen har finnarna svårt att förstå att engelska är mitt modersmål.

Maldiverna, där jag är född, är ett mycket litet land med en tretusenårig historia. Landet utgjorde en del av det gamla brittiska imperiet, vilket gör mig till en del av Storbritanniens historia. Vårt hus i Helsingfors och vår sommarstuga i Somero är viktiga platser för mig. Jag läser brittiska nyheter. Jag har anknytningar till många platser. Jag är muslim och kristen. Det första språk jag lärde mig var dhivehi, som endast talas på Maldiverna. Nu känner och tänker jag på engelska. Finska är också ett viktigt språk för mig trots att det är omöjligt att föreställa sig att jag någonsin skulle kunna tala det flytande. Men språket är endast ett instrument för kommunikation. Jag känner att jag är bunden till Finland eftersom min hustru och mina barn är finska, och till Storbritannien eftersom jag lärde mig så mycket där.

Det är svårt att få sin röst hörd. I Finland baserar sig identiteten ofta på arbetet. Det har varit svårt att hitta ett bra jobb här. Till yrket är jag lärare. Jag har upplevt rasism. Jag lämnade ett klagomål till Minoritetsombudsmannen efter att ha mobbats under en kryssning för att jag var den enda icke-vita. Man trodde bland annat att jag var min hustrus bärare.

Också i de mest avlägsna länder har människorna mycket gemensamt med finnarna. Det är den gemensamma mänskliga naturen. Hur är det möjligt att någon sådan som jag som härstammar tusentals kilometer härifrån lyckas bygga ett långvarigt, lyckligt äktenskap med en finländare? Det finns så mycket gemensamt, så mycket att bygga på.

Istället för att folk frågar mig om var jag är född önskar jag att människorna skulle ställa sådana frågor som ger mig möjlighet att berätta vem jag är. Att veta var jag föddes hjälper inte människorna att förstå vem jag är. På grund av min hudfärg har de svårt att förställa sig att jag bor i Helsingfors. Men det gör jag. Jag tittar på samma TV-program, jag handlar och betalar skatter – jag gör samma saker som finnarna gör. Finnarna har mycket starka åsikter om vem som är finne och vem som inte är det. På sätt och vis känner jag mig mycket finsk, men det är svårt att vara finne när jag hela tiden blir påmind om att jag inte är det.

Jag beundrar det sätt på vilket en del finska myndigheter försöker hjälpa invandrarna. Men integreringen av invandrare är inte endast statens uppgift.


Fotograferingsplats
Koloniträdgård i Henriksdal, Helsingfors

Jag brukar ofta promenera här med min hund. Här frågar folk vanligen inte varifrån jag kommer. De ställer bara frågor om hunden.