Synnyin Koreassa. Kun olin yhdeksän, muutimme Japaniin neljäksi vuodeksi. Kun kerran lähdin kotimaastani en tavallaan koskaan palannut, sillä paikka jonka muistin, oli jo täysin erilainen. Aloin nähdä asiat toisin ja se sai minut tuntemaan itseni hyvin vieraantuneeksi. Tunsin olevani hukassa identiteettini kanssa ja halusin löytää jotain, joka ei muuttuisi, minne sitten menisinkään.

Myöhemmin opiskelin taidekoulussa Koreassa. Ajattelin, että taideopiskelijana alkaisin tuntea kuuluvani taiteilijoiden yhteisöön, mutta tunsin yhä olevani ulkopuolinen. En ole yhtä spontaani tai intuitiivinen kuin monet muut taideopiskelijat. Taidekoulussa omaksuin ”tarkkailijan” aseman.

Tapasin mieheni Tokiossa, missä me molemmat olimme ulkomaalaisia. Menimme naimisiin ja muutimme San Franciscoon. Lopulta muutimme New Yorkiin, mistä sain työpaikan. Siellä tunsin ensimmäistä kertaa, että “tämä voisi olla kotini, tänne voisin kuulua”. Kaikki tulevat New Yorkiin monimutkaisine identiteetteineen ja siellä asuminen yhdistää meitä.

Ajattelen, että se kuinka ihmiset näkevät minut, on minulle avain sen ymmärtämiseen, kuinka he näkevät maailman. Toisinaan ihmiset olettavat yhtä ja toista pelkästään katsomalla minua, vaikkapa ihonväriäni. Mutta silloin minäkin oletan, että heillä täytyy olla aika kategorisoitunut käsitys maailmasta.

Ei se aina ole paha juttu, että ihmisillä on ennakko-oletuksia. Joskus se on jopa suloista. Noissa tilanteissa vain tunnen, että minulla olisi varmasti muitakin kokemuksia, joita voisimme jakaa yhdessä. Ennen loukkaannuin, kun ihmiset kuvittelivat välittömästi tuntevansa minut. Nyt ymmärrän, että he yrittävät luoda yhteyden välillemme, eivät loukata. Uskon että ihmisillä on paljon pelkoja. Siksi on olemassa monia identiteettien arkkityyppejä, joita ihmiset voivat käyttää kokeakseen tuntevansa jonkun ihmisen. Jotkut ihmiset eivät tiedä kuinka suhtautua minuun ja mitä sanoa minulle. Olen kategorioiden ulkopuolella. Minusta ihmisen tunteminen on kuin loputon matka.

Vietettyäni viisi vuotta New Yorkissa muutin Suomeen pääasiassa mieheni työn vuoksi. Olimme molemmat vierailleet Helsingissä aikaisemmin esittelemässä työtämme. Siitä alkaen tiesimme, että haluaisimme asua täällä jossain vaiheessa. En tiennyt Suomesta juuri mitään silloin. Nyt olen asunut täällä puoli vuotta ja tunnen kuuluvani täkäläiseen työyhteisööni. Ympärilläni olevilla ihmisillä on samanlaisia kiinnostuksenkohteita ja identiteettiin liittyviä kysymyksiä.

Pidän itseäni taiteilijana. Taitelijana olen joka tapauksessa marginaalissa. Valitsemalla taiteilijan aseman ihminen valitsee epävarmuuden suhteessa muuhun yhteiskuntaan. Ajattelen olevani nomadi. En näe itseäni maahanmuuttajana. Maahanmuuttaja on mielestäni ihminen, joka tuntee voimakasta yhteenkuuluvuutta joihinkin juuriin, kuten etniseen ryhmään. Näen itseni muuttajana, joka etsii paikkaa, jossa voin kehittää itseäni. Minulle parhaiten sopivaa paikkaa, jossa tuntisin oloni mukavaksi.

Oikeus äänestää on minulle hyvin tärkeää. Minulle on kerrottu, että voin äänestää täällä kunnallisvaaleissa, kun olen asunut maassa kaksi vuotta. Se on minusta mahtavaa. Oikeus vaikuttaa yhteisön päätöksiin siellä missä asuu, on tärkeää.

Tunsin pitkään oloni hyvin muista erilliseksi. Tavallaan etsin yhä omaa yhteisöäni, vaikka olenkin onnellinen siitä, että olen löytänyt yhä enemmän kaltaisiani ystäviä ja kumppanin, jotka ovat asuneet eri maiden ja kulttuurien välillä. Uskon, ettei identiteettini etsintä koskaan pääty.


Kuvauspaikka
Hietaniemi, Helsinki

Rakastan kävelemistä ja hautausmaita. Eräänä päivänä viime syksynä löysin Hietaniemen. Se tuntui mahtavalta löydöltä. Tunsin olevani kahden erilaisen energian keskellä: hautausmaan kivien hiljaisuuden sekä meren liikkeen ja tuulen aaltojen. Haluaisin, että tuhkani sirotellaan tänne ja se olisi lepomatkani alkupiste. Tämä ajatus tuo minulle jollain lailla samanaikaisesti onnellisia ja rauhallisia tunteita.

---

I was born in Korea. When I was nine we moved to Japan for four years. Once I left my home country, in a way I never came back, because the place I used to remember was already completely different. I started to see things in different way and that made me feel very alienated. I felt torn out with my identity and wanted to find a thing that would not change, no matter where I go.

Later I studied in an art school in Korea. I thought being an art student would make me feel like I belonged in or to a community of artists, but I still felt isolated. I’m not that spontaneous or intuitive as many other art students. In art school I adopted an “observing” position.

I met my husband in Tokyo, where we both were foreigners. We got married and moved to San Francisco. Finally we moved to New York, where I got a job. There I felt for the first time, that “this could be my home and I could belong here”. Everyone comes to New York with complicated identities, and living there is what we have in common.

I think that the way people see me is a key that allows me to understand the way they see the world. Sometimes people assume many things by just looking at me, for example my skin color. But then I assume too, that they must have a quite categorized idea about world.

It’s not always bad that people have presumptions, sometimes it’s even sweet. In those situations I just get the feeling that I would certainly have some other experiences too that we might be able to share together. I used to be offended when people would immediately think they know me. Now I realize they are trying to engage me, not offend. I think that people have a lot of fear. That’s why there are many archetypes of identities that people can employ to feel like they know the person. Some people don’t know how to relate to me and what to say to me. I’m outside the categories. I think knowing a person is like an endless journey.

After living in NY for five years I moved to Finland, primarily because of my husband’s job. We had both visited Helsinki previously, to present our work. Ever since, we knew that we wanted to live here some point in the future. I knew hardly anything about Finland then. I have been living here now for six months, and I feel like I belong in my work community here. The people around me have similar interests and questions about identity.

I see myself as an artist. Being an artist I am in the margin anyway. Choosing to be an artist, one chooses uncertainty in relation to the rest of society. I think I’m a nomad. I don’t see myself as an immigrant. I think an immigrant is someone who has a feeling of strong belonging to some roots such as group of ethnicity. I see myself as a migrating person, searching to find a place where I can nurture myself and where it will work best for me, where I would feel comfortable.

The right to vote is very important to me. I was told that here I can vote in the communal elections after I have lived two years in the country, and I think it’s great. To have a right to affect the community decision in the place where one lives is important.

For a long time I felt very isolated. In a way I’m still searching for my own community, though I’m happy that I’ve found more and more friends and a partner like me, who have been living in between different cultures and countries. I think searching for my identity is never ending.


Photo location
Hietaniemi, Helsinki

I love to walk and I love cemeteries. One day last autumn I found Hietaniemi. It was a great sense of discovery. I felt that I was in the middle of two different energies - the stillness of stone of the cemetery and the movement of sea and waves of breeze. I would like to have my ashes spread here, and that would be a start point of my resting travel. This idea somehow gives me happy and peaceful feelings at the same time.

---

Jag föddes i Korea. När jag var nio år flyttade vi till Japan där vi bodde i fyra år. När jag väl lämnat mitt hemland återvände jag på ett sätt aldrig dit på ett sätt eftersom platsen som jag minns den var helt förändrad. Jag började se saker på ett annat sätt och det fick mig att känna mig mycket främmande. Jag kände mig splittrad i min identitet och ville hitta något som inte skulle förändras, oavsett vart jag åkte.

Senare studerade jag på en konstskola i Korea. Jag trodde att jag som konststuderande skulle känna en tillhörighet i konstnärsgemenskapen men jag kände mig fortfarande utanför. Jag är inte lika spontan eller intuitiv som många andra konststuderande. På konstskolan intog jag en ”observerande” position.

Jag träffade min man i Tokyo, där vi båda var utlänningar. Vi gifte oss och flyttade till San Francisco. Till slut flyttade vi till New York, där jag började arbeta. I New York kände jag för första gången att ”det här kan bli mitt hem och jag skulle kunna höra hemma här”. Alla kommer till New York med komplicerade identiteter och att bo där är det vi har gemensamt.

Jag tror att sättet som människor ser mig på är nyckeln till att förstå hur de ser på världen. Ibland antar människor mycket bara genom att titta på mig, t.ex. min hudfärg. Då antar jag också att de måste ha en ganska kategoriserad föreställning om världen.

Det är inte alltid dåligt att människor har förutfattade meningar, ibland är det t.o.m. charmigt. I de situationerna får jag känslan av att jag säkert också har andra erfarenheter som vi skulle kunna dela. Förut blev jag sårad när människor genast trodde att de kände mig. Nu förstår jag att de försöker nå mig, inte såra mig. Jag tror att människor har många rädslor. Det är därför det finns många arketypiska identiteter som människor kan använda sig av för att uppleva att de känner personen. Några vet inte hur de ska relatera till mig eller vad de ska säga till mig. Jag står utanför kategorierna. Jag anser att det är en ändlös resa att lära känna någon.

Efter att ha bott i New York i fem år flyttade jag till Finland, främst för min mans arbetes skull. Vi hade båda besökt Helsingfors tidigare för att presentera vårt arbete. Ända sedan dess visste vi att vi ville bo här någon gång i framtiden. Jag visste knappt någonting om Finland då. Nu har jag bott här i sex månader och känner att jag hör hemma i min arbetsgemenskap här. Människorna omkring mig har liknande intressen och frågor kring identitet.

Jag ser mig själv som konstnär. Som konstnär är jag ändå i marginalen. När man väljer att vara konstnär väljer man osäkerhet i relation till det övriga samhället. Jag anser mig vara nomad. Jag ser mig inte som invandrare. Enligt mig är en invandrare någon som har en stark känsla av tillhörighet till vissa rötter som t.ex. en etnisk grupp. Jag ser mig själv som en vandrare som söker efter en plats där jag kan utvecklas. En plats där det fungerar bäst för mig och där jag skulle trivs.

Rätten att rösta är mycket viktig för mig. Man har berättat för mig att jag kan rösta i kommunalvalen här när jag bott i landet i två år och det tycker jag är fantastiskt. Rätten att påverka samhällsbeslut där man bor är viktigt.

Under en lång tid kände jag mig väldigt utanför. På ett sätt söker jag fortfarande efter min egen gemenskap fastän jag är glad att jag hittat fler och fler likasinnade vänner och en partner som är som jag, som har bott i olika kulturer och länder. Jag tror att jag alltid kommer att söka efter min identitet.


Fotograferingsplats
Sandudd, Helsingfors

Jag tycker om att promenera och jag tycker om kyrkogårdar. En dag förra hösten hittade jag Sandudd. Det kändes som en fantastisk upptäckt. Jag kände att jag var mitt i två olika energier – dels i stillheten i stenarna på kyrkogården och dels i rörelsen i havet och vinden. Jag skulle vilja att min aska spreds här och att det skulle vara startpunkten för min resa i den sista vilan. Den tanken ger mig på något sätt både glada och fridfulla känslor.