Unkarilaisuuteni ei tule mieleeni melkein koskaan. Lasten kanssa puhun kuitenkin äidinkieltäni unkaria. Se on itsestään selvää, muuten he eivät voisi jutella isovanhempiensa kanssa. Koen itseni vahvasti kaksikieliseksi, vaikken ole sitä synnynnäisesti. Opetan suomea maahanmuuttajille ja voin kertoa oppilaille omakohtaisesti, että oppiminen on mahdollista.

Minulla ei ollut sopeutumisvaikeuksia, kun muutin Suomeen. Koin ennemminkin tulleeni kotiin kuin muuttaneeni vieraaseen maahan. Minulla oli tavallista suurempi motivaatio sopeutua. Minulla oli jo varhain mahdollisuus tutustua Suomeen ja se alkoi heti tuntua hyvältä. En jotenkin tuntenut kuuluvani Unkariin. Tunsin olevani siellä jotenkin vääränlainen.

Unkarilaisuus merkitsee minulle entistä vähemmän. Tuntuu ihan samalta lukea Unkarin tai vaikkapa Tšekkienkin poliittisista mullistuksista, jotka tapahtuivat 20 vuotta sitten. Näkökulmani on ulkopuolisen. Vähän kuin tapaisi ex-rakkaansa: tavallaan kiinnostaa, mutta samalla ajattelee, että ”voi hyvänen aika” ja tulee melkein pakokauhu.

Jos vietän Unkarissa kuukauden, alan kaivata kotiin. Kaipaan asioiden toimimista, sitä että vaikkapa juna-aikatauluihin voi luottaa. Olisin Unkarissa varmaan sietämätön tiukkapipo. Minun on vaikea kuvitella, että asuisin siellä. En ole unkarilaiseksi tarpeeksi sosiaalinen enkä jaksa koko ajan käydä sukulaisten luona tai halailla ja pussailla. Suomessa voi olla hiljaa jos haluaa.

Sen jälkeen, kun menin naimisiin ja vaihdoin sukunimeni, minulta ei enää kysellä mistä olen kotoisin. Jos kysytään, lopetan keskustelun lyhyeen. Vaikka unkarilaisuus ei ole minulle tärkeää, ihmiset rakentavat toisesta kuvaa kansallisuuden perusteella.

Olen myös maahanmuuttaja. Sehän on yksi elämäni tärkeä vaihe. Ja onhan se fakta, että olen muuttanut toisesta maasta. En koe, että ”maahanmuuttaja”-sanalle tarvitaan uutta vaihtoehtoa. En myöskään koe, että se tarkoittaisi sitä, että olisin yhä muuttamassa, laukut pakattuina. Minulla ei ole mitään syytä piilottaa sitä, että olen muuttanut muualta. Olen siitä ja sopeutumisestani ylpeä. Haluan olla niin asioista valittaville maahanmuuttajille kuin suomalaisillekin esimerkkinä siitä, ettei maahanmuutto ole tragedia eikä lottovoitto, vaan normaalia elämää.

Unkarilaisuutta ja maahanmuuttajuutta tärkeämpiä identiteetin osia minulle ovat äitiys ja se, että olen lapsensa menettänyt vanhempi. Koen olevani kolmen lapsen äiti, vaikka muut näkevät minut kahden lapsen äitinä. Aarni, joka syntyi kuolleena, on meidän perheessämme läsnä hyvin konkreettisesti. Vietämme mm. hänen syntymä- ja nimipäiviään. Käymme ilmapallokeskuksessa ja ostamme jokaiselle oman pallon. Piirrämme niihin ja laitamme mukaan viestit ja lähetämme ne taivaalle.

Kuolleen lapsen vanhempana olo on vähentänyt taustani merkitystä entisestään. Toimin Käpy ry:ssä ja tunnen suurta yhteenkuuluvuutta muiden samassa tilanteessa olevien kanssa. Me ymmärrämme toisiamme. Välillä tuntuu, että muut ihmiset valittavat tyhjästä. Ihmisten on myös vaikea suhtautua lapsensa menettäneisiin. Minulle on mm. vakuuteltu, että unohdan kyllä tapahtuneen, mutta en voi enkä halua unohtaa. Haluan oppia elämään sen kanssa.


Kuvauspaikka
Malmin hautausmaa, Helsinki

Aarnin hauta on hyvin konkreettinen side tänne Suomeen ja Helsinkiin. En osaa lähteä pois.

---

My being Hungarian hardly ever crosses my mind, but I do speak my native language, Hungarian, with my children. This is obvious because otherwise they couldn’t communicate with their grandparents. I feel strongly bilingual, although I’m not that by birth. I teach Finnish to immigrants and I’m able to tell my students personally that it’s possible to learn it.

I didn’t have any problems with adaptation when I moved to Finland. I felt I’d come home rather than having moved into a foreign country. My motivation to adapt was higher than average. I got the opportunity to get to know Finland at an early stage, and it immediately began to feel good. Somehow I didn’t feel I belonged in Hungary. I felt I was somehow unfitted in there.

Being Hungarian means less and less to me. When I read about the political turmoil that took place twenty years ago, it feels exactly the same whether I’m reading about Hungary or Czechoslovakia. My perspective is that of an outsider. It’s a bit like bumping into your ex-boyfriend: you’re sort of interested while at the same time you go “oh dear” and almost panic.

If I spend a month in Hungary I begin to miss home. I miss things working, such as being able to trust train timetables. I’d probably be an unbearable stickler in Hungary. It’s hard for me to imagine living there. I’m not sociable enough for a Hungarian and I can’t be bothered to visit relatives or give hugs and kisses all the time. In Finland you can also be quiet if you like.

After I got married and changed my surname people no longer ask me where I’m from. If they do, I cut the conversation quite short. Although being Hungarian is important for me, people form an impression of you on the basis of your nationality.

I’m also an immigrant. After all, that was an important stage in my life. And of course it is a fact that I have moved here from another country. I don’t find it necessary to find a new alternative to the term ‘immigrant’, and I don’t feel this would mean that I’m still in the process of moving, with my bags packed and ready to go. I have no reason to try and hide that I’ve immigrated here. I’m proud of it and my adaptation. I hope to be an example for both Finns and immigrants who complain about things. I want to show that immigration is not a tragedy or like winning the lottery but, instead, it’s normal life.

The parts of my identity that mean more to me than being Hungarian or an immigrant are being a mother and being a mother who’s lost a child. I feel a mother of three although others see me as a mother of two. Aarni, who was stillborn, is present in our family in very concrete ways. For example, we celebrate his birthday and nameday. We visit the balloon centre and buy a balloon for all of us. We draw pictures and write messages on them and send them off into the sky.

Being the parent of a dead child has reduced the significance of my background even further. I’m actively involved in ‘Käpy ry’-peer support association for those who have lost a child and I feel strongly connected with my peers. We understand each other. At times it feels other people complain about trivial things. It’s also hard for people to associate with someone who’s lost their child. For example, I have been assured that I’ll forget it, but I won’t and I don’t want to forget. I want to learn how to live with it.


Photo location
Malmi Cemetery, Helsinki

Aarni’s grave is a very concrete bond with Finland and Helsinki. I wouldn’t know how to leave.

---

Jag tänker nästan aldrig på att jag är från Ungern. Med barnen talar jag ändå ungerska som är mitt modersmål. Det är en självklar sak, annars skulle de inte kunna tala med sina morföräldrar. Jag upplever starkt att jag är tvåspråkig trots att jag inte varit det från födseln. Jag lär invandrare finska och kan av egen erfarenhet berätta för eleverna att det är möjligt att lära sig språket.

Jag hade inte anpassningssvårigheter när jag flyttade till Finland. Jag upplevde snarare att jag kom hem än flyttade till ett främmande land. Jag hade en större motivation än vanligt att anpassa mig. Jag hade redan i ett tidigt skede en möjlighet att lära känna Finland och det kändes genast bra. På något sätt kände jag att jag inte hörde hemma i Ungern. Där kände jag mig på något sätt felaktig.

Att vara ungersk betyder allt mindre för mig. Det är ingen skillnad om jag läser om politiska omvälvningar i Ungern eller till exempel händelser som ägde rum i Tjeckien för 20 år sedan. Min synvinkel är en utomståendes. Lite som när man möter en före detta älskad: på sätt och vis är man intresserad men tänker samtidigt ”nej du milde” och blir nästan panikslagen.

Om jag tillbringar en månad i Ungern, börjar jag längta hem. Jag längtar efter det att allt fungerar, till exempel det att man kan lita på tågtidtabellerna. Jag skulle säkert verka som en outhärdlig typ i Ungern. Jag har svårt att föreställa mig att jag skulle bo där. Jag är inte tillräckligt social för att vara ungrare och jag orkar inte hela tiden besöka släktingar eller kramas och pussas. I Finland kan man vara tyst om man vill.

Efter det att jag gift mig och bytt efternamn frågar man inte längre av mig varifrån jag kommer. Om jag blir tillfrågad, avslutar jag samtalet ganska snabbt. Trots att nationaliteten inte är viktig för mig skapar människorna en bild av en person utgående från den.

Jag är också invandrare. Det är ju ett viktigt skede i mitt liv. Och visst är det ett faktum att jag har flyttat från ett annat land. Jag upplever inte att det behövs ett alternativ till ordet ”invandrare”. Jag upplever inte heller att det betyder att jag fortsättningsvis har för avsikt att flytta, och har väskorna färdigt packade. Jag har ingen orsak att dölja att jag flyttat hit från ett annat land. Jag är stolt över det och över att jag anpassat mig. För invandrare som klagar på allt möjligt och för finländare vill jag vara ett exempel på att invandring varken är en tragedi eller lottovinst, utan ett normalt liv.

Viktigare delar av min identitet än att jag är ungerska och invandrare är för mig moderskapet och att jag är en förälder som förlorat sitt barn. Jag upplever att jag är en trebarnsmor trots att andra ser mig som en tvåbarnsmor. Aarni, som föddes död, är mycket konkret närvarande i vår familj. Vi firar bl.a. hans födelse- och namnsdagar. Vi går till ballongcentret och köper en ballong till var och en. Vi ritar bilder på dem, lägger med hälsningar och skickar iväg ballongerna mot himlen.

Att vara förälder till ett dött barn har ytterligare minskat betydelsen av min bakgrund. Jag är aktiv i Käpy ry och känner stor samhörighet med andra som är i samma situation. Vi förstår varandra. Ibland känns det som att andra människor klagar i onödan. Människorna har också svårt att förhålla sig till personer som förlorat ett barn. Man har bl.a. försäkrat mig om att jag nog glömmer det som hänt, men jag kan och vill inte glömma. Jag vill lära mig att leva med det.


Fotograferingsplats
Malms begravningsplats, Helsingfors

Aarnis grav är ett mycket konkret band till Finland och Helsingfors. Jag kan inte lämna den.