Olen 22-vuotias kurdi Iranista. Olen asunut 17 vuotta Suomessa. “Kuka olet?” on mahdottoman iso kysymys, koska minussa on niin monta eri puolta.

Olen puoliksi kurdi, puoliksi suomalainen, vaikka vanhempani ovat kurdeja. Minulla on kaksi äidinkieltä, mutta osaan suomea paremmin. Olen unohtanut jotain kurdilaisia tapoja ja toisaalta on sellaisia suomalaisia tapoja, joita en hyväksy. Vanhempien ihmisten kunnioitus, perheen tärkeys ja anteliaisuus ovat minulle tärkeitä tapoja, joita on myös Suomessa, mutta vielä vahvempina kurdikulttuurissa. En voisi koskaan esim. pistää omia vanhempiani vanhainkotiin.

Kurdilaisessa kulttuurissa esiintyvää naisten ja miesten epätasa-arvoa en halua elämäntapaani. Meillä kotona sitä ei ole. Suomessa tykkään rehellisyydestä ja siitä, että myös itsestä pidetään huolta. En pidä suomalaisessa kulttuurissa esiintyvästä kevytkenkäisyydestä. Olen ystävyys- ja rakkaussuhteissa mukana 150-prosenttisesti. Jos ihmissuhteita on, niitä vaalitaan.

Suomalaisuuteni korostuu ulkomailla, vaikka kurdilaisuus onkin minulle ”ykkösjuttu”. Kurdilaisuuteni korostuu myös, jos tapaan sellaisen henkilön, joka ei hyväksy kurdilaisuutta ja sitä, että on olemassa maa, jota me kutsumme Kurdistaniksi. Nuorempana yritin olla liian suomalainen. Olin kliseisesti kahden kulttuurin välissä. Se auttoi, että vanhempani antoivat tilaa ja luopuivat joistakin tavoista, jotka eivät toimi täällä. Olen ylpeä heistä, koska he ymmärsivät, että tarvitsen tilaa ollakseni onnellinen.

Olen pienestä pitäen halunnut auttaa, vaikuttaa asioihin ja taistella vääryyttä vastaan. Ennen muuttoa Helsinkiin olin Tampereella maahanmuuttajajärjestöjen kattojärjestön ja kurdinuorten yhdistyksen puheenjohtajana. Olen radikaali; puhun epäkohdista suoraan ja kaunistelematta aina, kun minulla on siihen mahdollisuus. Jos pystyn edes yhden ihmisen ajatusmaailmaa ravistelemaan, niin se on jo paljon.

Ihmiset, jotka tulevat hyvin erilaisista lähtökohdista kuin minä, olettavat, että minulla on raskas elämä, ankara isä ja hunnutettu äiti. He yllättyvät, kun kerron, että minulla on hyvä olla ja olen hyvässä mielessä vapaa. Jotkut kurdit hämmentyvät siitä, etten noudata kaikkia tapoja. En esim. osaa kokata. Jotkut sukulaiseni ovat sanoneet, että olen liian suomalaistunut.

Se, koenko itseni maahanmuuttajaksi, riippuu tilanteesta. Usein unohdan sen. Suurin osa ystävistäni on suomalaisia. Koen olevani rikkaampi, sillä voin verrata elämääni siihen köyhyyteen ja pelkoon mitä oli ennen, ja osaan arvostaa sitä mitä on nyt. Olen ylpeä taustastani ja siitä, että olen kokenut paljon. Täällä eletään pehmustettua, helppoa elämää. Ihmiset suorittavat elämää sen sijaan, että eläisivät ja nauttisivat täysillä siitä mitä on nyt. Jotkut ihmiset pelkäävät kysyä taustastani, mutta minua ei ahdista puhua siitä, kerron siitä mielelläni. Se on minulle terapeuttista. Tuntuu, että kasvan joka kerta, kun puhun siitä mitä olen nähnyt ja kokenut.


Kuvauspaikka
Töölön kisahalli, Helsinki

Jo silloin, kun asuin Tampereella, tämä oli se paikka Helsingissä, jonka tiesin ja jossa tunsin olevani kuin kotona. Paikka on myös tärkeä, koska tanssi on harrastukseni, ammattini ja elämäntapani. Tämä on hyvä hengailupaikka ja treenipaikka urbaaneille tanssilajeille. Monet hyvät tarinat ovat täältä lähtöisin! Täällä tapaa aina tuttuja.

---

I’m a 22-year-old Kurd from Iran. I have lived in Finland for 17 years. “Who are you?” is an impossibly big question because there are so many different sides to me.

I’m half Kurd, half Finn although my parents are Kurds. I have two native languages, but my Finnish is stronger. I have forgotten some Kurdish customs and on the other hand there are Finnish customs that I don’t approve of. Respect for your elders, the importance of family and generosity are important customs for me that also exist in Finland but that are even stronger in the Kurd culture. For example, I could never put my parents in an old people’s home while at the same time I don’t want to have the inequality between women and men that exists in the Kurdish culture in my own lifestyle. It doesn’t exist in my home. In Finland I like the honesty and the fact that people also look after themselves. I don’t like the looseness in Finnish culture. I give 150 percent to my relationship with my friends and boyfriends. If you have a relationship you cherish it.

My Finnishness is emphasised abroad, although being Kurdish is my number one thing. My Kurdishness is also emphasised if I meet someone who doesn’t approve of Kurdishness and the fact that there’s a country we call Kurdistan. When I was younger I tried to be too Finnish. Just like in the cliché I was between two cultures. It helped that my parents gave me space and gave up customs that don’t work here. I’m proud of them because they realised that I need space to be happy.

Since I was little I have wanted to help people, influence things and fight against injustice. Before I moved to Helsinki I chaired the local multicultural umbrella organisation and the Kurd youth association in Tampere. I’m a radical; I speak about problems and grievances bluntly and directly whenever I get the opportunity. If I manage to shake the mind of just one person, that’s actually a lot.

People who come from backgrounds very different from mine assume I have a hard life, a strict father and a veiled mother. It comes to them as a surprise that I’m fine and I’m free in a good sense. It puzzles some Kurds when they find out that I don’t follow all the customs. For example, I don’t know how to cook. Some of my relatives have said I have become too Finnish.

Whether I feel like an immigrant depends on the situation. I often forget it. Most of my friends are Finns. I feel richer because I can reflect my life against the poverty and fear that we used to have and I can appreciate what we have now. I’m proud of my background and of having experienced a lot. In here people live cushioned, easy lives. They perform their lives instead of living and enjoying what they have now to the maximum. Some people are afraid of asking me about my background, but I don’t find it distressing to talk about it; I quite like it. It’s therapeutic for me. I feel I grow every time I talk about what I have seen and experienced.


Photo location
Töölö Sports Hall, Helsinki

Even when I was still living in Tampere this was the place in Helsinki that I knew and where I felt like home. This place is also important because dance is my hobby, my job and my lifestyle. This is a good place to hang out and practice for urban dance styles. This is the source of lots of good stories! You always bump into people you know here.

---

Jag är en 22-årig kurd från Iran. Jag har bott 17 år i Finland. “Vem är du?” är en orimligt stor fråga eftersom jag har så många sidor.

Jag är till hälften kurd och till hälften finsk trots att mina föräldrar är kurder. Jag har två modersmål men jag kan finska bättre. Jag har glömt endel kurdiska seder och det finns sådana finska seder som jag inte godkänner. Att respektera äldre människor, familjens betydelse och generositet är för mig viktiga seder som också förekommer i Finland men ännu starkare i kurdkulturen. Jag skulle t.ex. aldrig kunna placera mina egna föräldrar i ett ålderdomshem.

I den kurdiska kulturen är kvinnorna och männen inte jämställda och så vill jag inte ha det i mitt liv. Hemma hos oss är det inte så. I Finland gillar jag ärligheten och det att man också tar hand om sig själv. Jag tycker inte om lättsinnigheten som förekommer i den finska kulturen. I vänskaps- och kärleksförhållanden är jag med till 150 procent. Om man har människorelationer, ska man värna om dem.

Att jag är finsk accentueras utomlands även om det är viktigast för mig att vara kurd. Min kurdiska identitet accentueras också om jag möter en sådan person som inte godkänner kurder och att det finns ett land som vi kallar Kurdistan. När jag var yngre försökte jag vara för mycket finländsk. Jag var klichéaktigt mellan två kulturer. Det hjälpte att mina föräldrar gav utrymme för mig och avstod från vissa seder som inte fungerar här. Jag är stolt över dem eftersom de förstod att jag behöver utrymme för att vara lycklig.

Ända sedan liten har jag velat hjälpa, påverka och kämpa mot orättvisa. Innan jag flyttade till Helsingfors var jag ordförande för invandrarorganisationernas takorganisation och kurdungdomarnas förening i Tammerfors. Jag är radikal; jag talar alltid rakt ut om missförhållanden när jag har en möjlighet till det. Om jag kan påverka en enda människas tankevärld så är det redan mycket.

Människor som har mycket annorlunda bakgrund än jag antar att mitt liv är tungt, att jag har en sträng far och en beslöjad mor. De är förvånade när jag berättar att jag har det bra och att jag i god mening är fri. Somliga kurder blir förbryllade över att jag inte följer alla seder. Jag kan t.ex. inte laga mat. Några av mina släktingar har sagt att jag är för förfinskad.

Det beror på situationen om jag känner mig som invandrare. Ofta glömmer jag det. De flesta av mina vänner är finländare. Jag tycker att jag är rikare eftersom jag kan jämföra mitt liv med fattigdomen och rädslan som fanns tidigare, och jag kan uppskatta det som jag har nu. Jag är stolt över min bakgrund och över det att jag upplevt mycket. Här lever man ett ombonat, lätt liv. Människorna presterar livet i stället för att leva och njuta för fullt av det som de nu har. En del människor är rädda för att fråga mig om min bakgrund men jag kan tala om det utan ångest, jag berättar gärna. Det är terapeutiskt för mig. Det känns som om jag växer varje gång när jag talar om det som jag sett och upplevt.


Fotograferingsplats
Tölö sporthall, Helsingfors

Redan då jag bodde i Tammerfors var detta den plats i Helsingfors som jag kände till och där jag kände mig som hemma. Platsen är också viktig eftersom dans är min hobby, mitt yrke och min livsstil. Detta är en bra plats att vistas i och en bra träningsplats för urbana dansgrenar. Många bra historier kommer härifrån! Här möter man alltid bekanta.