Identiteetti merkitsee jonkinlaista selvyyttä siitä, kuka olet ja mihin kuulut. Se on sitä, millä tavoin hahmotat itsesi. Identiteetti muuttuu ja riippuu tilanteesta, ja kuitenkin se on jossain määrin jatkuva ja pysyvä. Identiteetti merkitsee sekä kuulumista ryhmään että erottumista siitä.

Mitä kansallisuuteen tulee, voin sanoa olevani bulgarialainen. Joskus juureni hämärtyvät. Tavallaan olen kahden maan kansalainen, tavallaan en minkään. Suomessa tunnen olevani bulgarialaisempi kuin Bulgariassa. Bulgariassa minusta paljastuu uusia puolia, ehkä suomalaiselle kulttuurille tyypillisempiä: hiljaisuus, rehellisyys ja vaatimattomuus. Stereotypian mukaan bulgarialaiset ovat lämpimämpiä ja tunteellisempia, ja se korostuu minussa kun olen Suomessa. Toiset näkevät minut myös kieli-ihmisenä ja selviytyjänä.

Minusta ei ole tullut suomalaista eikä bulgarialaisuuteni ole myöskään hävinnyt. Minulla on sellaisen henkilön identiteetti, joka on tullut Bulgariasta. En määrittele itseäni maahanmuuttajaksi: tulin tänne opiskelemaan ja tapasin aviomieheni vasta myöhemmin. Tässä mielessä olen ihminen, joka on päättänyt jäädä. En osaa samastua maahanmuuttajan rooliin. Ehkä voidaan sanoa että olen bulgarialainen, josta on tullut jossain määrin suomalainen. Toisaalta minusta tuntuu, etten tarvitse mitään erityistä termiä tai käsitettä kuvailemaan asemaani toisesta maasta muuttaneena ihmisenä.

Ammatillinen ja yksilöllinen identiteettini ovat osittain limittyneet. Ammatillinen identiteetti on hyvin korostunut – noin 95 prosenttia identiteetistäni liittyy ammattiin, jota harjoitan. Jos se kärsii, kärsivät muutkin osat. Etsin yhä ammatillista identiteettiäni. Tunnen olevani ennemmin psykologi kuin sosiaalipsykologi mutta tällä hetkellä ammatillista identiteettiäni ei ole muodollisesti tunnustettu. Haluaisin tehdä jotain erityistä työni kautta, tuntea että työni on merkityksellistä. Haluaisin vaikuttaa asioihin ja jättää siten oman jälkeni maailmaan.


Kuvauspaikka
Senaatintori ja tuomiokirkko, Helsinki

Tuomiokirkko on painunut mieleeni kauneimpana rakennuksena ei ainoastaan Helsingissä vaan myös Suomessa. Senaatintori, tuomiokirkko etualalla ja yliopisto vasemmalla, on minulle tärkeä ja merkityksellinen, koska rakastuin siihen heinäkuun 7. päivänä 2002, päivä sen jälkeen kun olin tullut Suomeen ensimmäisen kerran. Vannoin silloin itselleni, että tulisin tänne takaisin. Se on symbolinen virstanpylväs oman elämäni kertomuksessa.

---

Identity means some kind of clarity as to who you are and where you belong. It’s how you perceive yourself. Identity changes and depends on the situation, and yet it’s consistent and permanent to some extent. Identity implies both belonging to and being distinguished from a group.

In terms of nationality I can say I’m Bulgarian. Sometimes my roots get blurred. In a way I’m a national of two countries, in a way of none. In Finland I feel more Bulgarian than in Bulgaria. In Bulgaria I reveal new sides of myself, perhaps more typical of the Finnish culture: silence, honesty and modesty. According to the stereotype Bulgarians are warmer and more emotional, and this is more pronounced in me when in Finland. Others see me also as a language person and a survivor.

I have not become a Finn, nor has my Bulgarianism disappeared. I have the identity of a person who has come from Bulgaria. I don’t define myself as an immigrant: I came to study here, and met my husband only later. In this sense I’m someone who decided to stay. I can’t identify myself with the immigrant’s role. Perhaps one could say I’m a Bulgarian who has become slightly Finnish. On the other hand I feel I don’t need any special term or concept to describe my status of someone who has moved from another country.

My professional and individual identities partly overlap. My professional identity is well emphasised – around 95 per cent of my identity is related to the profession I occupy. If it suffers, so do the other parts. I’m still searching for my professional identity. I feel I’m a psychologist rather than a social psychologist, but right now my professional identity is not formally recognised. I would like to do something through my job, to feel that my work is meaningful. I would like to do something that makes a difference, and thus leave my mark on the world.


Photo location
Senate Square and the Cathedral, Helsinki

The Cathedral has been imprinted in my memory as the most beautiful building not only in Helsinki but also in Finland. Senate Square, with the cathedral in front and the university on the left, is significant and meaningful for me, as I fell in love with it on 7 July 2002, a day after I’d arrived in Finland for the first time. I swore to myself then that I would still come back here. It’s a symbolic milestone in my own life narrative.

---

Identitet innebär att ha någon sorts klarhet över vem man är och var man hör hemma. Det handlar om hur man uppfattar sig själv. Identiteten ändras och beror på situationen och ändå är den i viss utsträckning beständig och fast. Identitet innebär både att höra till och att urskiljas ur en grupp.

När det gäller nationalitet kan jag säga att jag är bulgariska. Ibland blir mina rötter otydliga. På ett sätt hör min nationalitet till två länder, på ett annat inte till något. I Finland känner jag mig mer bulgarisk än i Bulgarien. I Bulgarien visar jag nya sidor av mig själv som kanske är mer typiska för den finska kulturen: tystlåtenhet, uppriktighet och blygsamhet. Enligt stereotypen är bulgarer varmare och mer känslomässiga, vilket är mer uttalat i mig när jag är i Finland. Andra ser mig också som en språkmänniska och en överlevare.

Jag har varken blivit finsk eller förlorat mitt bulgariska sätt. Min identitet är att jag är en person som har kommit från Bulgarien. Jag definierar mig inte som invandrare – jag kom hit för att studera och träffade min man först senare. I den betydelsen är jag någon som bestämde sig för att stanna. Jag kan inte identifiera mig med invandrarrollen. Man kan kanske säga att jag är en bulgariska som har blivit lite finsk. Å andra sidan känner jag att jag inte behöver någon särskild term eller något särskilt begrepp för att beskriva min status som någon som har flyttat från ett annat land.

Min yrkesmässiga och personliga identitet innefattar delvis varandra. Min yrkesmässiga identitet framträder tydligt – ca 95 % av min identitet hör ihop med mitt yrke. Om den lider gör resten det också. Jag söker fortfarande efter min yrkesmässiga identitet. Jag känner att jag är mer av en psykolog än en socialpsykolog men just nu är min yrkesmässiga identitet inte formellt erkänd. Jag skulle vilja göra något genom mitt arbete, känna att det är meningsfullt. Jag skulle vilja göra något betydelsefullt och på så sätt lämna ett avtryck i världen.


Fotograferingsplats
Senatstorget och Domkyrkan, Helsingfors

Domkyrkan har etsat sig fast i mitt minne som den vackraste byggnaden inte bara i Helsingfors, utan också i Finland. Senatstorget, med Domkyrkan framtill och universitetet till vänster, är viktigt och betydelsefullt för mig eftersom jag förälskade mig i det den 7 juli 2002, dagen efter att jag kom till Finland för första gången. Jag lovade mig själv då att jag skulle komma tillbaka hit. Det är en symbolisk milstolpe i min egen livshistoria.