Tulin 7-vuotiaana Hong Kongista Suomeen perheeni kanssa isäni kokin työn perässä. Olen kiinalainen ja hongkongilainen. Pidän Kiinan kulttuurista, viihdemaailmasta ja ruuasta, mutten välttämättä osaa vastata kysymyksiin Kiinan historiasta, kalligrafiasta tai teekulttuurista. En toisaalta tiedä kovin paljoa Suomenkaan historiasta, vaikka pitäisi.

Tarkastelen maailmaa kaupunkien näkökulmasta. Olen globaali kansalainen ja kaupunkilainen. EU-maan kansalaisena voin liikkua helposti paikasta toiseen vaikkapa työn perässä, tunnen itseni siinä mielessä etuoikeutetuksi. Tykkään asua Helsingissä, mutta pidän suurkaupungeista aivan erityisesti. On hyvä tunne kuulua ympäri maailmaa liikkuvaan massaan.

Suomessa kuulun kiinalaisiin ja vielä tarkennettuna hongkongilaisiin. Heistä gradua tehdessäni tajusin, että meitä on täällä monta. Yhteisö ei ole kovin tiivis. Ensimmäinen aalto kiinalaisia ja hongkongilaisia tuli tänne ravintolatyöhön 1990-luvun alussa. Myöhemmin tulleet ovat usein tietotyöläisiä. Koen, että ”eksoottisuuteni” on ajan myötä kokenut inflaation, hyvä niin.

On huvittavaa huomata miten ihmiset reagoivat, kun erinäköinen ihminen puhuu sujuvaa suomea. Asenne muuttuu nopeasti ystävälliseksi. Ihmiset innostuvat kielitaidostani ja kyselevät, kauanko olen ollut täällä. Usein suomalaiselta mieheltäni kysellään, mistä olen ja puhunko suomea.

Halusin kai ennen olla suomalainen. Se ei kuitenkaan ollut mahdollista, koska en näytä suomalaiselta. En ole suomalainen, enkä toisaalta kiinalainenkaan. Kun olen käynyt Hong Kongissa, on sielläkin selvää, että olen muualta. Suomessa puhetta korjataan helposti, jos ei puhu täydellistä suomea. Hong Kongissa näin ei tapahdu. Siellä on totuttu monenlaisiin, eri puolilta Kiinaa ja maailmaa tulleisiin ihmisiin.

Liityin Myöhempien Aikojen Pyhien Jeesuksen Kristuksen Kirkkoon puolitoista vuotta sitten eli kuulun mormoneihin. Löysin siitä hyvän maailmankatsomuksen itselleni ja pystyn kehittymään ihan uudella tavalla hengellisessä mielessä. Suomessa uskontoon suhtaudutaan aika usein kielteisesti: uskonnollista ihmistä ei pidetä hauskana vaan jotenkin aivopestynä. Itse koen, että pystyn nykyään arvostamaan muihin uskontokuntiin kuuluvien kokemuksia enemmän.

Olen virallisesti maahanmuuttaja, mutta minusta ei tunnu siltä. Joudun kuitenkin edelleen perustelemaan muille oikeuttani olla täällä. Yleinen argumenttini on, että maksan veroja. ”Maahanmuuttaja” on siitä ärsyttävä termi, että se ei tee mitään eroa vastatulleiden ja 50 vuotta maassa asuneiden välillä. Voiko maahanmuuttaja olla ikinä täysvaltainen kansalainen? On kiinnostavaa, kuinka eri tavoin maahanmuutosta puhutaan eri konteksteissa. Yritysmaailmassa pohditaan, kuinka kansainvälisiä kykyjä saataisiin houkuteltua Suomeen. Julkisessa keskustelussa taas puhutaan maahanmuuttajien kotoutumisesta ja integraatiosta. Aika ristiriitaista.

Ajattelen, ettei maahanmuutto ole erityisen dramaattinen asia. On normaalia, että ihmisiä tulee ja menee. On turha pilata vuorovaikutusta muualta tulevan kanssa, vaikka kielitaitoa ei olisi. Kärsivällisyys ja huumorintaju auttavat aina.


Kuvauspaikka
Hakaniemen halli, Helsinki

Lukiossa ollessani minun piti auttaa vanhempiani heidän ravintolassaan. Vihasin sitä. Se oli tosi ”maahanmuuttajajuttua”, ei lainkaan coolia. Kävimme kauppahallissa ostamassa isoja lihakimpaleita ja siellä oli muitakin maahanmuuttajia.

Minusta siellä oli tylsää, vaikka samalla jännittävää. Kun muutin kotoa, iloitsin siitä, että sain kokata mitä halusin. Siinä vaiheessa aloin käyttää hallia uudelleen ja siitä tuli ”mun juttu”. En ole yhtä hyvä kuin äitini ruokaostosten tekemisessä. Olen ottanut hallin omakseni, mikä on samalla lähentänyt minua ja äitiäni.

---

I came to Finland from Hong Kong with my family at the age of 7 because of my father’s work as a chef. I’m Chinese and a Hong Konger. I like Chinese culture, entertainment and food, but I don’t necessarily know how to answer questions about Chinese history, calligraphy or the tea culture. On the other hand, I don’t know very much about Finland’s history either, even though I should.

I view the world from an urban perspective. I’m a global citizen and a city dweller. As an EU citizen I can easily move from one place to another − for work, for instance. In that sense I feel privileged. I like living in Helsinki, but I like big cities especially. It feels good to be part of the mass of people moving around the world.

In Finland, I’m part of the Chinese and more specifically the Hong Kongese. While doing my graduate thesis on them, I realised that there are quite a lot of us here. The community is not all that close knit. The first wave of Chinese and Hong Kongers came here to work in restaurants in the early 1990s. Those who have come later are often knowledge workers. I feel that my ‘’exoticness’’ has suffered an inflation over the course of time, which is nice.

It’s amusing to note how people react when someone who looks different from the general population speaks fluent Finnish. Their attitude quickly becomes friendly. People are intrigued by my language proficiency and ask how long I have been here. Often, people ask my Finnish husband where I’m from and do I speak Finnish.

I suppose that before I wanted to be Finnish. It wasn’t possible, though, because I don’t look Finnish. I’m not Finnish, but on the other hand I am not Chinese either. When I’ve visited Hong Kong it’s obvious there, too, that I’m from somewhere else. In Finland, people readily correct your speech if you don’t speak perfect Finnish. That doesn’t happen in Hong Kong. There, people are accustomed to all kinds of people from different parts of China and from around the world.

I joined the Church of Jesus Christ of Latter-day Saints a year and a half ago, so I belong to the Mormons. In it I found a good worldview for myself and I’m able to develop in a completely new way spiritually. In Finland, religion is quite often viewed negatively: religious people are not considered to be fun, but brainwashed somehow. Personally, I feel that I can now appreciate more the experiences of people of other faiths.

I’m officially an immigrant, but I don’t feel like one. Nevertheless, I still have to justify to other people my right to be here. The reason I frequently use is that I pay taxes. The term ‘’immigrant’’ is irritating in that it doesn’t differentiate between people who have just come to the country and those who have lived in it for 50 years. Can an immigrant ever be a fully-fledged citizen? It’s interesting how differently immigration is discussed in different contexts. The business world talks about how to attract international talent to Finland. Public debate, on the other hand, focuses on the integration of immigrants. Rather inconsistent.

In my view, there’s nothing particularly dramatic about immigration. It’s normal for people to come and go. There’s no need to spoil interaction with people from elsewhere, even if language skills are lacking. Patience and a sense of humour always help.


Photo location
Hakaniemi Market Place, Helsinki

While I was in upper secondary school I had to help my parents in their restaurant. I hated it. It was ‘’so immigrant’’, just ‘’so un-cool’’. We used to go to the Market Place to buy big chunks of meat, and there were other immigrants there too.

I thought it was boring there, but at the same time exciting. When I left home, I was glad that I got to cook what I wanted. At that point I started to use the Market Place again and it became ‘’my thing’’. I’m not as good as my mother at buying food. I have really taken to using the Market Place, which has brought me and my mother closer.

---

Jag var 7 år gammal när jag kom från Hong Kong med min familj till Finland där min far hade fått jobb som kock. Jag är kines och jag är från Hongkong. Jag gillar den kinesiska kulturen, underhållningsvärlden och maten men kan inte nödvändigtvis svara på frågor om Kinas historia, kalligrafi eller tekultur. Å andra sidan vet jag inte så mycket om Finlands historia, trots att jag borde veta.

Jag ser på världen ur städernas synvinkel. Jag är en världsmedborgare och stadsbo. Som medborgare i ett EU-land kan jag lätt flytta till en annan ort för att till exempel arbeta, i det avseendet känner jag mig privilegierad. Jag gillar att bo i Helsingfors, men jag tycker speciellt mycket om storstäder. Det känns bra att vara en del av en massa som rör sig över hela världen.

I Finland hör jag till kineserna och specificerat till hongkongborna. När jag skrev min pro gradu om dem fattade jag att vi är många här. Samfundet har inte en speciellt stark sammanhållning. Den första gruppen kineser och hongkongbor kom hit som restaurangarbetare i början av 1990-talet. De som kommit hit senare arbetar ofta inom databranschen. Jag tycker att min ”exotik” under årens lopp har upplevt en inflation, och bra så.

Det är roande att se hur människorna reagerar när en person som inte ser finsk ut talar flytande finska. Attityden blir snabbt vänligare. Människorna blir intresserade av mina språkkunskaper och frågar hur länge jag har varit här. Man frågar ofta av min finländska man varifrån jag kommer och om jag talar finska.

Tidigare ville jag väl vara finländare. Det var ändå inte möjligt eftersom jag inte ser finländsk ut. Jag är inte finländare och inte heller kines. Också när jag är i Hong Kong är det klart att jag är utlänning. Finländarna korrigerar lätt utlänningar som inte talar en korrekt finska, vilket man inte gör i Hong Kong. Där är man van vid olika slags människor som kommer från olika delar av Kina och världen.

För ett och ett halvt år sedan anslöt jag mig till Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, dvs. jag är mormon. Jag fann där en bra världsåskådning och kan nu utvecklas på ett helt nytt sätt i andlig mening. I Finland är inställningen till religion ganska ofta negativ: religiösa personer anses inte vara trevliga utan på något sätt hjärntvättade. Jag upplever själv att jag nuförtiden i högre grad kan uppskatta upplevelser som personer i andra trossamfund har.

Officiellt är jag invandrare fastän jag inte känner mig som en sådan. Jag är dock fortfarande tvungen att motivera för andra min rätt att vara här. Mitt vanliga argument är att jag betalar skatt. ”Invandrare” är på det sättet en irriterande term för den gör ingen skillnad mellan dem som nyligen kommit och dem som bott 50 år i landet. Kan en invandrare någonsin vara en fullvärdig medborgare? Det är intressant hur det i olika sammanhang talas olika om invandring. Inom företagsvärlden diskuteras det på vilket sätt man kunde locka internationella förmågor till Finland. I den offentliga diskussionen talar man om integrering av invandrare. Ganska kontroversiellt.

Jag tycker inte att invandring är en så värst dramatisk sak. Det är normalt att folk kommer och går. Det är onödigt att förstöra interaktionen med en person som kommer från ett annat land bara för att språkkunskaperna saknas. Tålamod och humor hjälper alltid.


Fotograferingsplats
Hagnäs hall, Helsingfors

När jag gick i gymnasiet måste jag hjälpa mina föräldrar i deras restaurang. Jag hatade det. Det var så ”invandraraktigt”, inte alls cool. Vi brukade köpa stora köttstycken i saluhallen och där träffade man också andra invandrare.

Jag tyckte det var tråkigt, men samtidigt spännande. När jag flyttade bort hemifrån var jag glad över att få kocka vad jag ville. I det skedet började jag på nytt handla i saluhallen och den blev ”min”. Jag är inte lika bra på att handla mat som min mor. Saluhallen har blivit mitt stamställe och det har också fört mig närmare min mor.