Olen Makedonian turkkilainen. Vanhempani ovat kotoisin nykyisen Makedonian alueelta, jonne turkkilaisten ottomaanien valtakunta aikoinaan ulottui. Olen syntynyt ja kasvanut Ruotsissa. Kotikaupunkini on Malmö. 17-vuotiaana aloitin opinnot Tukholman Kungliga Svenska Balettskolanissa. Suomessa olen asunut viimeiset 20 vuotta.

Ruotsissa sain koulusta kaiken ruotsalaisen, kotoa turkkilaisen. Olen kiitollinen siitä, että perheessämme on vaalittu perinteitä. Meillä sukujuhlat, häät ja muut perinteet pidetään makedonialaisittain, hieman perusturkkilaisista tavoista poiketen.

Olen oppinut ymmärtämään ja hyväksymään suomalaista mentaliteettia, mutta en koe olevani suomalainen, vaikka minulla onkin Suomen kansalaisuus. En ole myöskään ruotsalainen, vaikka monet ystäväni niin väittävät.

Pidän itseäni turkkilaisena. Kun menen Turkkiin, muistan olevani kotona. Siellä minun ei tarvitse tavata nimeäni. Turkkilaisuus merkitsee minulle uskontoa, perinteitä, kieltä ja kulttuuria. Se on iso osa identiteettiäni, meninpä minne tahansa.

Turkin turistialueilla minua luullaan turistiksi. Tunisiassa minua taas arvailtiin mm. espanjalaiseksi. Jotkut sanovat, etten ole turkkilainen, kun olen syntynyt Ruotsissa. Malmön Rosengårdissakin erotun. Se on nykyään maahanmuuttajien ghetto, jossa minua kohdellaan ruotsalaisena. Toisaalta saatetaan yllättyä siitä, etten puhu arabiaa.

Välillä ihmettelen, mihin ryhmään oikein kuulun. Tuntuu, että vähän jokaiseen: Olen kuin kameleontti, pystyn mukautumaan joka paikassa. Kehonkäyttö, äänensävy ja kaikki muuttuu sen mukaan missä maassa olen ja kenen kanssa puhun. Se on rikkaus.

Turkkilaisuuteni nousee välillä pintaan yllättäen, sitä ei voi piilottaa. Se liittyy empatiaan. Kun jollekin sattuu jotain, autan heti vailla taka-ajatuksia. Turkkilaisuus on intohimoa, sitä että tunnetaan ja toimitaan. Se on minulla veressä. Suomessa ollaan analyyttisempiä ja hillitympiä.

Suomessa turkkilaiset nähdään usein kebab-myyjinä tai napatanssijoina. Minulle vitsaillaankin, että miksi olen ”ballet-” enkä ”belly-dancer”. Monet myös kuvittelevat, että Turkissa kaikki naiset käyttävät huivia, vaikka se on esim. valtion laitoksissa kielletty. Jos käyttäisin Suomessa huivia, ihmiset eivät ehkä kummastelisi niin paljon sitä, etten syö sianlihaa enkä käytä alkoholia.

Vaikka monet sanovat, että en ole maahanmuuttaja, olen sitä jo nimeni perusteella. Koen olevani maahanmuuttaja Ruotsissa ja etenkin Suomessa, sillä vanhempani ovat tulleet muualta.

Tanssijan identiteetti on iso osa persoonaani. Se ei ole minulle pelkkää työtä, vaan vaikuttaa kaikkeen: arkirutiineihin, ajatuksiin ja tunteisiin. Se on elämäntapa. Tanssijan identiteetti kulkee aina mukanani.


Kuvauspaikka
Suomen Kansallisooppera, Helsinki

Tämä on työpaikkani ja syy, miksi olen Suomessa. Tällä vietän suurimman osan arjestani - tämä on toinen kotini.


Tanssijan identiteetti on kasvanut minussa lapsuudestani lähtien ja sillä on suuri vaikutus elämäntapaani.

---

I’m a Macedonian Turk. My parents are from the present region of Macedonia to which the Turkish Ottoman empire at one time extended. I was born and raised in Sweden. My hometown is Malmö. At the age of 17 I began studying at the Royal Swedish Ballet School in Stockholm. I have lived in Finland for the past 20 years.

In Sweden, school gave me everything that was Swedish, home everything Turkish. I’m grateful that our family has cherished traditions. We celebrate family parties, weddings and other traditions in the Macedonian way, which differs somewhat from the usual Turkish way.

I have learned to understand and accept the Finnish mentality, but I don’t feel Finnish, even though I have Finnish citizenship. I’m not Swedish either, even though many of my friends claim that I am.

I regard myself as Turkish. When I go to Turkey, I remember I’m at home. There, I don’t need to spell my name. Turkishness to me means religion, traditions, language and culture. It’s a big part of my identity, wherever I go.

In Turkey’s tourist areas, I’m regarded as a tourist, while in Tunisia I was presumed to be Spanish, among other nationalities. Some people say that I’m not Turkish, as I was born in Sweden. Even in Malmö’s Rosengård district I stand out. Nowadays it’s an immigrant ghetto where I am treated as a Swede. Then again, people might be surprised that I don’t speak Arabic.

Sometimes I wonder which group I really belong to. It feels as if I belong to each to some extent: I’m like a chameleon, I’m able to adapt everywhere. Body language, tone of voice and everything changes depending on the country I’m in who I’m talking to. It’s a richness.

My Turkishness emerges sometimes unexpectedly, it can’t be hidden. It’s to do with empathy. If something happens to someone, I help immediately without any ulterior motives. Turkishness is passion, it’s all about feeling and doing. It’s in my blood. In Finland people are more analytical and restrained.

In Finland, Turks are often seen as kebab-sellers or belly-dancers. People often joke: Why am I a ‘’ballet-dancer’’ and not a ‘’belly-dancer’’? Many also believe that in Turkey all women wear headscarves, even though it’s banned in state institutions and in some other places. If I wore a headscarf in Finland, people wouldn’t perhaps wonder so much that I don’t eat pork or drink alcohol.

Although many people say that I’m not an immigrant, I am one simply on the basis of my name. I feel that I’m an immigrant in Sweden and in Finland especially, because my parents have come from elsewhere.

A dancer’s identity is a big part of my personality. It’s not just work for me, it affects everything: daily routines, thoughts and feelings. It’s a way of life. A dancer’s identity follows me everywhere.


Photo location
Finnish National Opera, Helsinki

This is my work place and the reason why I am in Finland. Here I spend most of my weekdays - this is my second home.

The dancer’s identity has grown inside me since childhood and has a great effect on my way of life.

---

Jag är makedonturk. Mina föräldrar kommer från det nuvarande Makedonien dit de turkiska ottomanernas rike i tiderna sträckte sig. Jag är född och uppvuxen i Sverige. Min hemstad är Malmö. När jag var 17 år gammal inledde jag studierna vid Kungliga Svenska Balettskolan i Stockholm. I Finland har jag bott de senaste 20 åren.

I Sverige fick jag i skolan allt det svenska, och hemma det turkiska. Jag är tacksam över att vår familj värnar om traditionerna. Hos oss firas släktfester, bröllop och andra traditioner på makedoniskt sätt, litet avvikande från de vanliga turkiska traditionerna.

Jag har lärt mig att förstå och godkänna den finländska mentaliteten, men jag känner mig inte som en finländare trots att jag har finländskt medborgarskap. Jag är inte heller svensk, trots att många av mina vänner hävdar det.

Jag anser själv att jag är turk. När jag åker till Turkiet, känner jag att jag är hemma. Där behöver jag inte stava mitt namn. Att vara turk betyder för mig religion, traditioner, språk och kultur. Det är en stor del av min identitet, vart jag än går.

På turistområdena i Turkiet tror man att jag är turist. I Tunisien gissade man bl.a. att jag kommer från Spanien. Somliga säger att jag inte är turk eftersom jag är född i Sverige.

Också i Rosengård i Malmö skiljer jag mig från mängden. Rosengård är nuförtiden ett invandrarghetto och där blir jag å ena sidan behandlad som svensk, å andra sidan är många förvånade över att jag inte talar arabiska.

I bland funderar jag på till vilken grupp jag egentligen hör. Kanske lite till alla: Jag är en kameleont, jag anpassar mig överallt. Kroppsspråket, tonfallet och allting förändras enligt det land jag befinner mig i och enligt med vem jag talar. Det är en rikedom.

Min turkiska identitet framträder ibland överraskande, den kan inte gömmas. Identiteten är förknippad med empati. När någon råkar ut för någonting, hjälper jag genast utan baktankar. Att vara turk betyder passion, det att man har känslor och att man agerar. Det har jag i blodet. Finländarna är mer analytiska och behärskade.

I Finland ses turkarna ofta som kebabförsäljare eller magdansöser. Man brukar skämta med mig och säga att varför är du ”ballet-” och inte ”belly-dancer”. Många tror också att alla kvinnor bär huvudduk i Turkiet, trots att det är förbjudet t.ex. i de statliga verken. Om jag använde huvudduk i Finland, skulle människorna kanske inte förundra sig så mycket över att jag inte äter svinkött eller dricker alkohol.

Trots att många säger att jag inte är invandrare, är jag det redan på grund av mitt namn. Jag upplever att jag är invandrare i Sverige och i synnerhet i Finland eftersom mina föräldrar är utlänningar.

Dansaridentiteten är en stor del av min person. Det är inte enbart ett arbete för mig utan det inverkar på allt: på vardagsrutinerna, tankarna och känslorna. Det är ett levnadssätt. Dansaridentiteten bär jag hela tiden med mig.


Fotograferingsplats
Finlands Nationalopera, Helsingfors

Det här är min arbetsplats och anledning till min tillvaro i Finland. Här tillbringar jag mestadels av min vardag - detta är mitt andra hem.

Dansarens identitet har växt inom mig sedan barndomen och har en stor inverkan på min livsföring.