Olen Johannes. Olen pienestä pitäen miettinyt paljon olemista ja omaa paikkaani täällä. Pikkuhiljaa myös vastauksia syntyy. Koen tällä hetkellä olevani vahvasti ja ensisijaisesti isä. Poikani Emil on nyt puolitoistavuotias. Olen yllättynyt siitä, kuinka voimakkaita tunteita isän rooli on herättänyt ja kuinka se on muuttanut arvomaailmaani. Ennen määrittelin itseäni enemmän työn kautta. Nyt haluan olla läsnä oleva vanhempi ja mukana lapsen kehityksessä. Isyys on voimaannuttavaa ja antaa energiaa. On hienoa olla vuorovaikutuksessa oman lapsen kanssa ja nähdä maailma uusin silmin hänen kauttaan.

Olen myös valokuvaaja. Valokuvaajana haen edelleen paikkaani, vaikka muut eivät ammatillista identiteettiäni kyseenalaistakaan.

Tämä projekti on ollut yksi keino tutkia omaa identiteettiä tapaamalla muita ihmisiä. Teen mielelläni projekteja, joilla on joku merkitys ja joissa on sosiaalista latausta ja ihminen fokuksessa. Niissä projekteissa joutuu laittamaan itsensä likoon, mutta niistä myös saa eniten. Se on polku, jota haluan jatkaa eteenpäin.

Olen itse kamppaillut kieli-identiteetin kanssa. Lapsuudenkotini oli kaksikielinen. Isä on suomenkielinen ja äiti ruotsinkielinen. Koska meillä kotona ei vaalittu suomenruotsalaista kulttuuriperintöä, olen vierastanut suomenruotsalaista identiteettiä ja taistellut sitä vastaan. Lakkiaisiin hankin suomenkielisten hatun ja ruotsinkielisten lyyran.

Ruotsi on äidinkieleni. Monen silmissä olen suomenruotsalainen, vaikka itse sanon mieluummin olevani kaksikielinen tai ruotsinkielinen. Kun vuonna 2003 opiskelin Ruotsissa, oli yllättävää huomata, että vaikka puhuin kieltä, niin kulttuuri oli aivan erilainen kuin Suomessa. Koen itseni sosiaaliseksi, mutta siellä sain juron suomalaisen leiman. Sain myös usein kuulla, kuinka hassua ja erilaista ruotsini oli. Kun palasin Suomeen, kävi niin, etten kaupassa kerran löytänyt suomenkielisiä sanoja. Se oli pelottava tunne ja osoitti, että myös suomen kieli on tärkeä osa minua.

Minulla on tietyllä tapaa kaksi äidinkieltä ja käytän niitä eri tilanteissa. Kun Emil syntyi, ajattelin, että puhun hänelle suomea, koska olen itsekin kaksikielisestä kodista, kuten myös vaimoni Nina. Suomen puhuminen ei kuitenkaan siinä tilanteessa tuntunut luonnolliselta. Tuo oli minulle avartava kokemus ja tärkeä käänne kielellisen identiteettini rakentumisessa ja hyväksymisessä. Ruotsi on koti- ja tunnekieleni.

Suomenruotsalaisuuteen liittyy paljon ennakkoluuloja. Hieman samaan tapaan kuin ei ole olemassa vain yhdenlaista maahanmuuttajatyyppiä, ei myöskään ole yhtä suomenruotsalaisuutta. Jos se määriteltäisiin uudelleen, niin voisin kokea olevani suomenruotsalainen. Nyt koen sen leimaavana. Tunnen oloni kulttuurillisesti kotoisammaksi suomenkielisten seurassa kuin ruotsinkielisten seurassa. Ruotsinkielisten seurassa tunnen itse, etten ole ihan osa sitä joukkoa. Toisaalta suomenkielisten seurassa ruotsinkielisyydestäni vitsaillaan välillä ja se on herättänyt myös ennakkoluuloja. Kaikkein kodikkaimmalta tuntuu kaksikielisten seurassa. Silloin voi jakaa tunteen kuulumisesta ja kuulumattomuudesta molempiin ryhmiin.


Kuvauspaikka
Kotona perheen kanssa talomme ulkopuolella,
pellon laidalla, Espoo

Oleellista kuvassa on se, että olen siinä perheen kanssa ja paikka symboloi kotia. Kotona vaimon ja pojan kanssa en koe olevani ulkopuolinen. Minut hyväksytään sellaisena kuin olen. Olemme olleet Ninan kanssa yhdessä jo 10 vuotta. Olemme kasvaneet ja kehittyneet yhdessä ja erikseen. Olen siitä kiitollinen. Koti on satama, josta voin lähteä turvallisesti hakemaan omaa paikkaani maailmassa ammatillisesti ja muutenkin.

---

I’m Johannes. From an early age, I have thought a lot about life and my own place here. Gradually, answers emerge. At the moment I feel strongly that I’m first and foremost a father. My son, Emil, is now 18 months old. I’m surprised at the strength of the feelings that fatherhood has awakened and how it has changed my values. Previously, I defined myself more through work. Now I foremost want to be a parent who is present and involved in my child’s development. Fatherhood is empowering and gives you energy. It’s great to interact with your own child and see the world anew through his eyes.

I’m also a photographer. As a photographer I’m still looking for my place, even though my professional identity isn’t being called into question by others.

This project has been one way to explore my own identity through meeting other people. I enjoy working on projects with a meaning, loaded with a social charge and with focus on the individual. You have to put yourself on the line in these projects, but they are the most rewarding. It’s a path along which I want to continue.

I have personally struggled with language identity. My childhood home was bilingual. My father’s language is Finnish and my mother’s Swedish. As the Finnish-Swedish cultural heritage was not very present in our home, I’ve baulked at a Finnish-Swedish identity and fought against it. When I graduated from upper secondary school I brought a Finnish student cap and a Finnish-Swedish cockade.

Swedish is my mother tongue. Many people view me as Swedish-speaking Finn, although I prefer to say that I’m bilingual or Swedish speaking. When I was studying in Sweden in 2003 it was surprising to notice that, even though I spoke the language, the culture was completely different to that in Finland. I feel that I’m a social kind of person, but, over there, I was labelled an uncommunicative Finn. I was often told how peculiar and different my Swedish was. When I returned to Finland, I was once in a shop and couldn’t find the right Finnish words. It was a scary feeling and showed that the Finnish language is an important part of me as well.

In a way, I have two mother tongues and I use them in different situations. When Emil was born I thought that I would talk to him in Finnish, because I myself come from a bilingual home, as does my wife, Nina. Speaking Finnish didn’t seem natural in that situation though. That was an eye-opening experience for me and an important turning point in building and accepting my linguistic identity. Swedish is the language of my home and my emotions.

There are many preconceptions regarding Finnish-Swedish culture. In somewhat the same way as there is no one type of immigrant, there is no single type of Finnish-Swedish culture either. If it was redefined, I could feel more at home in that culture. At the moment, I feel that it is stigmatizing. I feel culturally more at home with Finnish speakers than with Swedish speakers. When I’m with Swedish speakers, I sometimes feel that I’m not quite part of the group. On the other hand, when I’m with Finnish speakers, jokes are sometimes made about me being a Swedish speaker, and that has given rise to prejudice too. Culturally I feel most at ease with bilingual people. It is then possible to share a sense of both belonging and not belonging.


Photo location
At home with the family outside our house,
next to a field, Espoo

The key aspect in the photo is that I’m there with my family and the location symbolizes home. At home with my wife and son, I don’t feel like an outsider. I’m accepted for who I am. I’ve been with Nina for 10 years already. We’ve grown and developed together and separately. I’m grateful for that. Home is a haven from where I can safely venture out to find my place in the world, both professionally and otherwise.

---

Jag är Johannes. Ända sedan jag var liten har jag funderat mycket på varandet och min egen plats i livet. Så småningom formar sig också svar. Just nu känner jag mig i första hand som pappa. Min son Emil är nu ett och ett halvt år. Jag är överraskad över hur starka känslor fadersrollen har väckt och hur den har förändrat mina värderingar. Förr definierade jag mig själv mer via mitt arbete. Nu vill jag vara närvarande som förälder och följa med mitt barns utveckling. Faderskapet ger kraft och energi. Det är fint att vara i interaktion med sitt eget barn och kunna se världen med nya ögon genom honom.

Jag är också fotograf. Som fotograf söker jag fortfarande min plats även om andra människor inte ifrågasätter min yrkesidentitet.

Detta projekt och mötena med olika människor har gett mig fler verktyg att utforska den egna identiteten. Jag gör gärna projekt med en social laddning, där människan är i fokus. I sådana projekt måste man ge av sig själv men man får också mest ut av dem. Det är en väg som jag vill fortsätta att följa.

Jag har själv kämpat med min språkliga identitet. Mitt barndomshem var tvåspråkigt. Min pappa är finskspråkig och min mamma svenskspråkig. Eftersom vi i vårt hem inte värnade om det finlandssvenska kulturarvet har den finlandssvenska identiteten känts främmande. Till studentdimissionen skaffade jag de finskspråkigas mössa och de svenskspråkigas lyra.

Mitt modersmål är svenska. I mångas ögon är jag finlandssvensk, fastän jag själv hellre säger att jag är tvåspråkig eller svenskspråkig. När jag år 2003 studerade i Sverige överraskade det mig att trots att jag talar språket var kulturen där helt annorlunda än i Finland. Jag upplever att jag är social men där stämplades jag som en inåtvänd finländare. Jag fick också ofta höra hur lustig och annorlunda min svenska är. När jag återvände till Finland hände det en gång att jag inte hittade finska ord i butiken. Det kändes skrämmande och gjorde mig medveten om hur viktig också finskan är för mig.

Jag har på sätt och vis två modersmål och använder dem i olika situationer. När Emil föddes var det först min avsikt att tala finska med honom eftersom jag själv är från ett tvåspråkigt hem liksom också min fru Nina. Men att tala finska kändes inte naturligt i den situationen. Det var en berikande upplevelse och en viktig vändpunkt för min språkliga identitet. Svenskan är mitt hem- och känslospråk.

Finlandssvenskheten är förknippad med många fördomar. Lite på samma sätt som det inte existerar endast en typ av invandrare, existerar det inte heller endast en typ av finlandssvenskhet. Om den skulle definieras på nytt så kunde jag känna mig finlandssvensk. Nu upplever jag att den är stämplande. Kulturellt sett känner jag mig mer hemma bland finskspråkiga än bland svenskspråkiga. Å andra sidan skämtar man ibland om min svenskspråkighet i finskspråkiga sällskap och den har också väckt fördomar. Allra mest hemma känner jag mig bland tvåspråkiga. Då kan man dela både samhörigheten och utanförskapet.


Fotograferingsplats
Hemma tillsammans med familjen utanför vårt hus
vid åkerkanten, Esbo

Väsentligt i bilden är att jag är tillsammans med familjen och känner mig hemma. Hemma är jag godkänd sådan som jag är. Nina och jag har varit tillsammans redan i 10 år. Vi har vuxit och utvecklats tillsammans och var för sig. Det är jag tacksam för. Hemmet är en hamn från vilken jag tryggt kan gå ut för att söka min egen plats i världen både yrkesmässigt och på andra plan.