Euroopassa matkustaessani kuvittelen, ettei ulkonäöstäni välttämättä voi päätellä, mistä olen kotoisin. Tuntuu siltä, että ihmiset kohtaavat minut ensisijaisesti yksilönä, ei suomalaisena. Se on vapauttavaa. Ja koska Suomesta ei usein tiedetä paljoa eikä suomalaisiin liitetä kauhean vahvoja stereotypioita, voin halutessani esitellä heille oman versioni Suomesta.

Ihmisiä kiinnostaa se, mistä kukin on kotoisin. Harvoin se tieto itsessään on silti erityisen hyödyllinen. Olen suomalainen, mutta en koe että se kertoo minusta paljoakaan. Suomalaisinta minussa on ehkä tietty itsenäisyys ja halu tehdä asioita välillä yksin. Kahdella eri maissa kasvaneella ihmisellä voi olla paljon enemmän yhteistä kuin monilla samassa maassa eläneillä. Elämäntilanne ja arvomaailma ovat usein kansallisuutta tai etnistä taustaa paljon merkittävämpiä ihmisiä erottavia tai yhdistäviä tekijöitä. Se unohtuu joskus siksi, että ihmiset jakavat arkensa kaltaistensa kanssa.

Synnyin Kuopiossa, mistä muutimme Ruotsiin kun olin alle vuoden vanha. Kun muutimme sieltä Joensuuhun, olin 5-vuotias. Vaikka minulla ei ole paljoa muistoja Ruotsista, tuntui jännittävältä ajatella, että elämääni oli kuulunut muutakin kuin pieneltä tuntuva Joensuu. Olin salaa ylpeä tästä taustasta. Jostain syystä Pohjois-Karjalan murre ei koskaan tarttunut puheeseeni, eikä minua yleensä osata puheen perusteella sijoittaa oikein mihinkään päin Suomea. Jos minulta kysytään Suomessa, mistä olen kotoisin, sanon että Joensuusta, koska kasvoin ja elin siellä koko kouluiän ala-asteelta lukioon.

Nyt koen olevani helsinkiläinen. Helsinkiläisyys tuntuu oleellisemmalta osalta identiteettiäni kuin vaikkapa suomalaisuus. Kotini on täällä ja iloitsen siitä usein. Viihdyn paikoissa, jotka mahdollistavat monenlaisen olemassaolon. Minua kiehtoo myös suurissa kaupungeissa konkretisoituva tunne siitä, että mitä tahansa voi tapahtua koska tahansa.

Mitä enemmän asiaa mietin, sitä vaikeammalta ja epämukavammalta tuntuu määritellä itseäni lyhyesti. Olen päätoiminen jatko-opiskelija, mutta en koe samastuvani vahvasti akateemiseen maailmaan. Maailmanparantaminen on minulle tärkeää, mutta aktivistin leima tuntuu vieraalta. Tunnen olevani etuoikeutettu voidessani elää elämää, jossa voin toteuttaa ja kehittää monenlaisia puolia tai identiteettejä itsessäni.

Tämä projekti on muistuttanut minua siitä, kuinka paljon kaikissa ihmisissä on sellaista, mikä ei näy päällepäin. Siksi yritän olla tekemättä tyhjentäviä johtopäätöksiä tapaamistani ihmisistä. Uuteen ihmiseen tutustuminen on seikkailu.


Kuvauspaikka
Hietalahti, Helsinki

Pidän paikasta, koska sen sijainti on samaan aikaan keskeinen ja silti hieman eristyksissä. Paikka on lähellä kotiani ja lempikirpputoriani. Tulen tänne usein pienelle eväsretkelle tai lueskelemaan. Nautin vastapäisen telakan tarkkailemisesta ja merestä, joka edustaa yhteyttä muuhun maailmaan.

---

When travelling in Europe, I imagine that it can’t necessary be deduced from my appearance where I’m from. It seems that people encounter me first and foremost as an individual, not as a Finn. That is liberating. And since people seldom know much about Finland and there are no terribly strong stereotypes attached to Finns, I can give them my own version of Finland if I want to.

People are interested in where others come from. The information is seldom particularly important in itself though. I’m Finnish, but I don’t feel that it says very much about me. The most Finnish characteristic about me is perhaps certain independence and a desire to do things alone every so often. People who have grown up in two different countries may have much more in common than many people who have lived in the same country. Life situation and values are factors that connect or separate people far more than nationality or ethnic background. This is sometimes forgotten since people share their daily lives with those who are like them.

I was born in Kuopio, from where we moved to Sweden when I was less than a year old. When we moved from there to Joensuu, I was five. Although I don’t have many memories of Sweden, it was exciting to think that I had experienced something other than Joensuu, which felt small. I was secretly proud of this background. For some reason, I never caught the North Karelian dialect and people usually can’t place from which part of the country I hail from by the way I speak. If I’m asked in Finland where I come from, I say that from Joensuu because I grew up and lived there for my entire school life, from primary school to upper secondary school.

Now I feel I’m a Helsinki resident, which seems a more substantial part of my identity than being Finnish. My home is here and I take pleasure in that often. I feel comfortable in places that enable a variety of lifestyles. The tangible feeling, too, that anything could happen at any time is something that fascinates me about big cities.

The more I think about it, the harder and more uncomfortable it feels to define myself briefly. I’m a full-time postgraduate student, but I don’t identify strongly with the academic world. Improving the world is important to me, but the activist label seems inappropriate. I feel privileged to be able to live a life where I can realise and develop a variety of sides or identities in myself.

This project has reminded me of how many aspects there are in every person that don´t show outwardly. This is why I try not to draw exhaustive conclusions about people I meet. Getting to know a new person is an adventure.


Photo location
Hietalahti, Helsinki

I like the place because its location is simultaneously both central and yet somewhat out-of-the-way. Hietalahti is near my home and my favourite flea market. I often come here for a small picnic or to read. I enjoy watching the shipyard on the opposite shore and the sea, which represents connection with the rest of the world.

---

När jag reser i Europa inbillar jag mig att man på basis av mitt utseende inte nödvändigtvis kan veta varifrån jag kommer. Det verkar som om människorna i mig i första hand möter mig som en individ, inte som en finländare. Det känns befriande. Eftersom man ofta inte vet så mycket om Finland och man inte med finländarna förenar så värst starka stereotypier kan jag, om jag vill, för dem presentera min egen version av Finland.

Människorna är intresserade av varifrån andra personer kommer. Sällan är den informationen i sig speciellt nyttig. Jag är finländare men tycker inte att det berättar så mycket om mig. Det mest finländska i mig är kanske en viss självständighet och en vilja att ibland syssla med något ensam. Två personer som vuxit upp i olika länder kan ha mer gemensamt än flera personer som levt i samma land. Livssituationen och värderingarna är ofta sådana betydande faktorer som skiljer eller förenar människor mycket mer än nationalitet eller etnisk bakgrund. Vi glömmer det ibland för att vi delar vardagen med andra likasinnade.

Jag är född i Kuopio och därifrån flyttade vi till Sverige när jag var under ett år gammal. När vi flyttade från Sverige till Joensuu var jag fem år gammal. Trots att jag inte har många minnesbilder från Sverige känns det spännande att tänka att jag i mitt liv också fått uppleva annat än lilla Joensuu. Jag var i smyg stolt över denna bakgrund. Av någon anledning fastnade den nordkarelska dialekten aldrig i mitt tal och människorna kan vanligen inte riktigt placera mig någonstans i Finland. Om någon i Finland frågar mig varifrån jag är, svarar jag att jag är från Joensuu eftersom jag växte upp och bodde där under hela skolåldern från lågstadiet till gymnasiet.

Nu känner jag mig som helsingforsbo. Att vara helsingforsbo känns som en väsentligare del av min identitet än till exempel att vara finländare. Mitt hem är här och ofta känner jag mig glad över det. Jag trivs på platser som gör det möjligt att existera på många olika sätt. I stora städer fängslar mig också känslan av att vad som helst kan hända när som helst.

Ju mer jag tänker på saken, desto svårare och obekvämare känns det att definiera mig själv i korthet. Jag är forskarstuderande på heltid men känner inte någon stark samhörighet med den akademiska världen. Världsförbättring är viktigt för mig men att stämplas som aktivist känns främmande. Jag känner mig privilegierad eftersom jag kan leva så att jag kan förverkliga och utveckla många olika sidor eller identiteter hos mig själv.

Detta projekt har fått mig att tänka på hur det i alla människor finns mycket sådant som inte syns utåt. Därför försöker jag låta bli att dra uttömmande slutsatser om de människor jag möter. Att lära känna en ny människa är ett äventyr.


Fotograferingsplats
Sandviken, Helsingfors

Jag gillar platsen för att dess läge är samtidigt centralt och ändå lite avskilt. Platsen ligger nära mitt hem och mitt favoritlopptorg. Jag kommer ofta hit på en liten picknick eller för att läsa. Jag tycker om att betrakta varvet som är beläget mitt emot och havet som representerar en förbindelse med den övriga världen.