Olen pieni ihminen suuressa maailmassa, positiivisessa mielessä. En oikein tiedä, miten määrittelisin itseni. Yleisillä luokittelukeinoilla olen helsinkiläinen, suomalais–saksalainen 25-vuotias tyttö/nainen (riippuu päivästä). Äitini on kasvattanut minut yksin, eikä minulla ole sisaruksia. Opiskelen sosiaalialaa. Olen viherpeukalo ja haikailen takaisin aikaan, jolloin ei ollut olemassa nykyteknologiaa, esim. kännyköitä ja tietokoneita. Olen käpyläläinen. Kaupunginosaidentiteettini on vahva. Iloitsen melkein joka päivä siitä, että asun Käpylässä. Täällä on tunnelmallista, ja varsinkin kesäisin tämä on kuin pieni entisajan kylä.

Muutin äitini kanssa muutaman vuoden ikäisenä Saksasta Suomeen. En muista elämästäni Saksassa mitään. Minulle on kuitenkin tärkeää, että puhun hyvin saksaa. Olen viettänyt lapsuuteni kesiä siellä, ja saksan kielen taitoni on pysynyt hyvänä, vaikka puhunkin sitä harvoin.

Saksalainen puoleni korostuu aina, kun luen, kirjoitan tai puhun saksaa. Se on tärkeä osa minua, vaikka täällä Suomessa se ei näykään. Minulla ei ole täällä ketään, jonka kanssa puhuisin säännöllisesti saksaa. Toisinaan minulle tulee suunnaton tarve puhua saksaa; joskus kun olen yksin kotona, saatan höpötellä itsekseni jotain saksaksi. Se helpottaa vähän. Puhuminen on tärkeämpää kuin lukeminen tai kirjoittaminen.

Minulle on sanottu: ”Ethän sä oo yhtään saksalainen!” Saksalaisuuteni on kuitenkin enemmän korvieni välissä kuin ulkonäössäni. Hyvät tavat ja kohteliaisuus merkitsevät minulle saksalaisuutta. Usein minusta tuntuu siltä, että arjessa monet suomalaiset eivät osoita kiinnostusta toisiaan kohtaan, esim. työpaikalla. Joskus tosin huomaan myös itse käyttäytyväni niin, ja se tuntuu ikävältä.

Muutama vuosi sitten minulle tuli Kelasta kysely, jonka otsikossa oli sana ”maahanmuuttaja”. Silloin tajusin, että virallisesti minä olen maahanmuuttaja, koska en ole syntynyt Suomessa. Se tuntui hassulta ja tosi omituiselta. Viranomaiset taitavat olla ainoa taho maailmassa, joka on luokitellut minut niin.

Muutama vuosi sitten inhosin Suomea, enkä voinut millään kuvitella asettuvani tänne. Vietettyäni vuoden ulkomailla haahuilemassa, opin kliseisesti ”arvostamaan Suomea”. Minulle on kuitenkin yhä tärkeää päästä säännöllisesti pois Suomesta, että osaan taas arvostaa sitä.

En halua olla krooninen Suomesta valittaja; suurimmalla osalla ihmisistä on vapaus lähteä tai jäädä. Minulle valtio tai ilmasto ei ole paras peruste valita paikkaa missä elää, vaan se, että ympärilläni on tärkeitä ihmisiä ja mielekästä, merkityksellistä tekemistä. Minulla on täällä omat pikku juttuni, kuten viljelypalsta, valokuvaaminen ja lauluharrastukseni poikaystäväni kanssa.

Opiskeluaikanani olen alkanut kiinnostua ruohonjuuritason yhteiskunnallisesta vaikuttamisesta. Haluan uskoa siihen, että pienen ihmisen teoilla on merkitystä. Jos ei usko muutosten mahdollisuuteen, kuinka niitä voisi tapahtua? Ei ainakaan valittamalla asioista.


Kuvauspaikka
Oma piha, Helsinki

Pihani on minulle tosi tärkeä, etenkin kesäisin. Se on kuin toinen olohuone. Se on minulle myös keino ilmaista itseäni ja pyrin laittamaan sen kauniiksi. Joskus naapurini tai ohikulkijat tulevat kesäisin ihastelemaan sitä. Silloin minulle tulee onnellinen olo siitä, että olen ilahduttanut muita ihmisiä itseni lisäksi. Siinä tiivistyy ajatus, että pienet asiat ovat tärkeitä.

---

I’m a small person in a big world, in a positive sense. I don’t really know how I would define myself. According to general classification methods I’m a Helsinki-based, Finnish-German 25-year-old girl/woman (depending on the day). My mother brought me up alone, and I don’t have any siblings. I’m studying to work in the social sector. I have green thumbs and I yearn back to a time when there was no modern technology, such as mobile phones and computers. I live in the district of Käpylä, which I identify with strongly. Nearly every day I’m glad that I live in Käpylä. There is atmosphere here and during the summer, especially, this is like a little old-world village.

When I was a few years old I moved with my mother from Germany to Finland. I don’t remember anything of my life in Germany. Nevertheless, it’s important to me that I speak German well. I’ve spent some of my childhood summers there, and my German has remained good, even though I don’t speak it often.

My German side is emphasised every time I read, write or speak German. It’s an important part of me, even though here in Finland it’s not in evidence. I don’t have anybody here with whom I could speak German regularly. Every now and then I get a tremendous need to speak German; sometimes when I’m alone at home, I might mutter something to myself in German. It helps a bit. Speaking is more important than reading or writing.

I’ve been told: “You aren’t German at all!” My Germanness is more of a mental state, though, rather than appearance. Good manners and courtesy are the mark of Germanness to me. Often, it seems that in everyday life a lot of Finns don’t show interest in one another, for example, in the workplace. Sometimes I notice myself behaving in the same way, though, and it feels awful.

A few years ago, I received a questionnaire from Kela. In the heading was the word “immigrant”. It was then that I realised that I’m officially an immigrant because I wasn’t born in Finland. It seemed peculiar and really weird. The authorities here must be the only ones in the world to have classified me like this.

A few years ago I hated Finland and I couldn’t in any way imagine staying here. After spending a year wandering abroad, I learned, as the cliché says, “to appreciate Finland”. For me it is still important to leave Finland on a regular basis, so that I know how to appreciate it again.

I don’t want to complain chronically about Finland; most people have the freedom to leave or stay. For me a country or climate is not the best criterion on which to choose where to live, but rather that I have people who are important to me around me and something meaningful and relevant to do. I have my own little things here, such as an allotment, photography and my singing hobby with my boyfriend.

During my studies I have started to become interested in influencing social change at the grass-roots level. I want to believe that the acts of “small” people do matter. If you don’t believe in the possibility of changes, how can they happen? Not by complaining about things at least.


Photo location
My own garden, Helsinki

My garden is really important to me, especially during the summer. It’s like a second living room. It’s also a way for me to express myself, and I try to make it beautiful. Sometimes, neighbours or passers-by come to admire it during the summer. That’s when I get a feeling of happiness for having brought joy to other people besides myself. It sums up the idea that small things are important.

---

Jag är en liten människa i en stor värld, i positiv betydelse. Jag vet inte riktigt hur jag skulle definiera mig själv. Med allmänna klassificeringssätt är jag helsingforsbo, en finsk-tysk 25-årig flicka/kvinna (varierar olika dagar). Min mamma har uppfostrat mig ensam, och jag har inga syskon. Jag studerar i socialbranschen. Jag har gröna fingrar och längtar tillbaka till den tid då det inte fanns modern teknologi, t.ex. mobiltelefoner och datorer. Jag är kottbybo. Min stadsdelsidentitet är stark. Nästan varje dag gläds jag åt att få bo i Kottby. Här är det stämningsfullt och i synnerhet på sommaren är det som en liten gammaldags by.

Jag flyttade från Tyskland till Finland tillsammans med min mor när jag var ett par år gammal. Jag minns ingenting av mitt liv i Tyskland. Det är viktigt för mig att jag talar en bra tyska. Jag tillbringade min barndoms somrar där och kan bra tyska trots att jag sällan talar det.

Min tyska sida accentueras alltid när jag läser, skriver eller talar tyska. Det är en viktig, om än osynlig, del av mig här i Finland. Jag har ingen här som jag skulle tala tyska med regelbundet. Ibland får jag ett enormt behov att tala tyska; ibland när jag är ensam hemma händer det att jag pladdrar nånting på tyska för mig själv. Det hjälper lite. Att tala är viktigare än att läsa eller skriva.

Man har sagt till mig: ”Du är ju inte alls som en tysk!” Det tyska finns emellertid mer mellan öronen än i mitt utseende. Goda seder och artighet anser jag att hör till den tyska kulturen. Jag upplever ofta att finländarna i vardagen inte visar intresse för varandra t.ex. på arbetsplatsen. Ibland märker jag visserligen att jag själv också beter mig på samma sätt och det känns tråkigt.

För några år sedan fick jag en förfrågan av FPA där ordet ”invandrare” fanns i rubriken. Då insåg jag att jag officiellt är invandrare eftersom jag inte är född i Finland. Det kändes lustigt och verkligt konstigt. Myndigheterna är säkert den enda instans i världen som har klassificerat mig så.

För några år sedan avskydde jag Finland och kunde inte på något sätt föreställa mig att jag skulle bosätta mig här. Efter att ha tillbringat ett år utomlands lärde jag mig klichémässigt att ”uppskatta Finland”. Det är dock fortfarande viktigt för mig att regelbundet komma bort från Finland för att igen kunna uppskatta det.

Jag vill inte vara en person som kroniskt klagar på Finland; de flesta människor kan fritt välja mellan att ge sig iväg eller att stanna. För mig är staten eller klimatet inte den bästa grunden när man ska välja på vilken plats man bor utan det att man har viktiga människor runt omkring sig och något meningsfullt, betydelsefullt att syssla med. Här har jag mina egna små sysslor, såsom en odlingslott, fotografering och min sånghobby tillsammans med min pojkvän.

Under studietiden har jag börjat bli intresserad av att påverka samhället på gräsrotsnivå. Jag vill tro att en liten människas gärningar har betydelse. Om man inte tror på möjligheten att få till stånd förändringar, hur kan förändringar då ske? Åtminstone inte genom att man klagar på saker.


Fotograferingsplats
Min egen gård, Helsingfors

Min gård är jätteviktig för mig, i synnerhet om somrarna. Gården är som ett andra vardagsrum. I gården kan jag också uttrycka mig själv, jag vill göra den vacker. På sommaren händer det ibland att grannar eller förbipasserande beundrar gården. Då känner jag lycka över att förutom mig själv kunna glädja andra människor. Det är ett uttryck för att små saker är viktiga.