http://www.identitysearch.net Identity Search Mon, 28 Mar 2011 08:01:35 +0000 http://www.identitysearch.net en http://www.identitysearch.net/Sara http://www.identitysearch.net/following/identitysearch.net/Sara Mon, 28 Mar 2011 08:01:35 +0000 Identity Search 367323 <img src="http://payload.cargocollective.com/1/0/25735/367323/sara_034.jpg" border="0" width="558" height="670" width_o="558" height_o="670" src_o="http://payload.cargocollective.com/1/0/25735/367323/sara_034_o.jpg" align="left" /> Olen pieni ihminen suuressa maailmassa, positiivisessa mielessä. En oikein tiedä, miten määrittelisin itseni. Yleisillä luokittelukeinoilla olen helsinkiläinen, suomalais–saksalainen 25-vuotias tyttö/nainen (riippuu päivästä). Äitini on kasvattanut minut yksin, eikä minulla ole sisaruksia. Opiskelen sosiaalialaa. Olen viherpeukalo ja haikailen takaisin aikaan, jolloin ei ollut olemassa nykyteknologiaa, esim. kännyköitä ja tietokoneita. Olen käpyläläinen. Kaupunginosaidentiteettini on vahva. Iloitsen melkein joka päivä siitä, että asun Käpylässä. Täällä on tunnelmallista, ja varsinkin kesäisin tämä on kuin pieni entisajan kylä. Muutin äitini kanssa muutaman vuoden ikäisenä Saksasta Suomeen. En muista elämästäni Saksassa mitään. Minulle on kuitenkin tärkeää, että puhun hyvin saksaa. Olen viettänyt lapsuuteni kesiä siellä, ja saksan kielen taitoni on pysynyt hyvänä, vaikka puhunkin sitä harvoin. Saksalainen puoleni korostuu aina, kun luen, kirjoitan tai puhun saksaa. Se on tärkeä osa minua, vaikka täällä Suomessa se ei näykään. Minulla ei ole täällä ketään, jonka kanssa puhuisin säännöllisesti saksaa. Toisinaan minulle tulee suunnaton tarve puhua saksaa; joskus kun olen yksin kotona, saatan höpötellä itsekseni jotain saksaksi. Se helpottaa vähän. Puhuminen on tärkeämpää kuin lukeminen tai kirjoittaminen. Minulle on sanottu: ”Ethän sä oo yhtään saksalainen!” Saksalaisuuteni on kuitenkin enemmän korvieni välissä kuin ulkonäössäni. Hyvät tavat ja kohteliaisuus merkitsevät minulle saksalaisuutta. Usein minusta tuntuu siltä, että arjessa monet suomalaiset eivät osoita kiinnostusta toisiaan kohtaan, esim. työpaikalla. Joskus tosin huomaan myös itse käyttäytyväni niin, ja se tuntuu ikävältä. Muutama vuosi sitten minulle tuli Kelasta kysely, jonka otsikossa oli sana ”maahanmuuttaja”. Silloin tajusin, että virallisesti minä olen maahanmuuttaja, koska en ole syntynyt Suomessa. Se tuntui hassulta ja tosi omituiselta. Viranomaiset taitavat olla ainoa taho maailmassa, joka on luokitellut minut niin. Muutama vuosi sitten inhosin Suomea, enkä voinut millään kuvitella asettuvani tänne. Vietettyäni vuoden ulkomailla haahuilemassa, opin kliseisesti ”arvostamaan Suomea”. Minulle on kuitenkin yhä tärkeää päästä säännöllisesti pois Suomesta, että osaan taas arvostaa sitä. En halua olla krooninen Suomesta valittaja; suurimmalla osalla ihmisistä on vapaus lähteä tai jäädä. Minulle valtio tai ilmasto ei ole paras peruste valita paikkaa missä elää, vaan se, että ympärilläni on tärkeitä ihmisiä ja mielekästä, merkityksellistä tekemistä. Minulla on täällä omat pikku juttuni, kuten viljelypalsta, valokuvaaminen ja lauluharrastukseni poikaystäväni kanssa. Opiskeluaikanani olen alkanut kiinnostua ruohonjuuritason yhteiskunnallisesta vaikuttamisesta. Haluan uskoa siihen, että pienen ihmisen teoilla on merkitystä. Jos ei usko muutosten mahdollisuuteen, kuinka niitä voisi tapahtua? Ei ainakaan valittamalla asioista. Kuvauspaikka Oma piha, Helsinki Pihani on minulle tosi tärkeä, etenkin kesäisin. Se on kuin toinen olohuone. Se on minulle myös keino ilmaista itseäni ja pyrin laittamaan sen kauniiksi. Joskus naapurini tai ohikulkijat tulevat kesäisin ihastelemaan sitä. Silloin minulle tulee onnellinen olo siitä, että olen ilahduttanut muita ihmisiä itseni lisäksi. Siinä tiivistyy ajatus, että pienet asiat ovat tärkeitä. --- I’m a small person in a big world, in a positive sense. I don’t really know how I would define myself. According to general classification methods I’m a Helsinki-based, Finnish-German 25-year-old girl/woman (depending on the day). My mother brought me up alone, and I don’t have any siblings. I’m studying to work in the social sector. I have green thumbs and I yearn back to a time when there was no modern technology, such as mobile phones and computers. I live in the district of Käpylä, which I identify with strongly. Nearly every day I’m glad that I live in Käpylä. There is atmosphere here and during the summer, especially, this is like a little old-world village. When I was a few years old I moved with my mother from Germany to Finland. I don’t remember anything of my life in Germany. Nevertheless, it’s important to me that I speak German well. I’ve spent some of my childhood summers there, and my German has remained good, even though I don’t speak it often. My German side is emphasised every time I read, write or speak German. It’s an important part of me, even though here in Finland it’s not in evidence. I don’t have anybody here with whom I could speak German regularly. Every now and then I get a tremendous need to speak German; sometimes when I’m alone at home, I might mutter something to myself in German. It helps a bit. Speaking is more important than reading or writing. I’ve been told: “You aren’t German at all!” My Germanness is more of a mental state, though, rather than appearance. Good manners and courtesy are the mark of Germanness to me. Often, it seems that in everyday life a lot of Finns don’t show interest in one another, for example, in the workplace. Sometimes I notice myself behaving in the same way, though, and it feels awful. A few years ago, I received a questionnaire from Kela. In the heading was the word “immigrant”. It was then that I realised that I’m officially an immigrant because I wasn’t born in Finland. It seemed peculiar and really weird. The authorities here must be the only ones in the world to have classified me like this. A few years ago I hated Finland and I couldn’t in any way imagine staying here. After spending a year wandering abroad, I learned, as the cliché says, “to appreciate Finland”. For me it is still important to leave Finland on a regular basis, so that I know how to appreciate it again. I don’t want to complain chronically about Finland; most people have the freedom to leave or stay. For me a country or climate is not the best criterion on which to choose where to live, but rather that I have people who are important to me around me and something meaningful and relevant to do. I have my own little things here, such as an allotment, photography and my singing hobby with my boyfriend. During my studies I have started to become interested in influencing social change at the grass-roots level. I want to believe that the acts of “small” people do matter. If you don’t believe in the possibility of changes, how can they happen? Not by complaining about things at least. Photo location My own garden, Helsinki My garden is really important to me, especially during the summer. It’s like a second living room. It’s also a way for me to express myself, and I try to make it beautiful. Sometimes, neighbours or passers-by come to admire it during the summer. That’s when I get a feeling of happiness for having brought joy to other people besides myself. It sums up the idea that small things are important. --- Jag är en liten människa i en stor värld, i positiv betydelse. Jag vet inte riktigt hur jag skulle definiera mig själv. Med allmänna klassificeringssätt är jag helsingforsbo, en finsk-tysk 25-årig flicka/kvinna (varierar olika dagar). Min mamma har uppfostrat mig ensam, och jag har inga syskon. Jag studerar i socialbranschen. Jag har gröna fingrar och längtar tillbaka till den tid då det inte fanns modern teknologi, t.ex. mobiltelefoner och datorer. Jag är kottbybo. Min stadsdelsidentitet är stark. Nästan varje dag gläds jag åt att få bo i Kottby. Här är det stämningsfullt och i synnerhet på sommaren är det som en liten gammaldags by. Jag flyttade från Tyskland till Finland tillsammans med min mor när jag var ett par år gammal. Jag minns ingenting av mitt liv i Tyskland. Det är viktigt för mig att jag talar en bra tyska. Jag tillbringade min barndoms somrar där och kan bra tyska trots att jag sällan talar det. Min tyska sida accentueras alltid när jag läser, skriver eller talar tyska. Det är en viktig, om än osynlig, del av mig här i Finland. Jag har ingen här som jag skulle tala tyska med regelbundet. Ibland får jag ett enormt behov att tala tyska; ibland när jag är ensam hemma händer det att jag pladdrar nånting på tyska för mig själv. Det hjälper lite. Att tala är viktigare än att läsa eller skriva. Man har sagt till mig: ”Du är ju inte alls som en tysk!” Det tyska finns emellertid mer mellan öronen än i mitt utseende. Goda seder och artighet anser jag att hör till den tyska kulturen. Jag upplever ofta att finländarna i vardagen inte visar intresse för varandra t.ex. på arbetsplatsen. Ibland märker jag visserligen att jag själv också beter mig på samma sätt och det känns tråkigt. För några år sedan fick jag en förfrågan av FPA där ordet ”invandrare” fanns i rubriken. Då insåg jag att jag officiellt är invandrare eftersom jag inte är född i Finland. Det kändes lustigt och verkligt konstigt. Myndigheterna är säkert den enda instans i världen som har klassificerat mig så. För några år sedan avskydde jag Finland och kunde inte på något sätt föreställa mig att jag skulle bosätta mig här. Efter att ha tillbringat ett år utomlands lärde jag mig klichémässigt att ”uppskatta Finland”. Det är dock fortfarande viktigt för mig att regelbundet komma bort från Finland för att igen kunna uppskatta det. Jag vill inte vara en person som kroniskt klagar på Finland; de flesta människor kan fritt välja mellan att ge sig iväg eller att stanna. För mig är staten eller klimatet inte den bästa grunden när man ska välja på vilken plats man bor utan det att man har viktiga människor runt omkring sig och något meningsfullt, betydelsefullt att syssla med. Här har jag mina egna små sysslor, såsom en odlingslott, fotografering och min sånghobby tillsammans med min pojkvän. Under studietiden har jag börjat bli intresserad av att påverka samhället på gräsrotsnivå. Jag vill tro att en liten människas gärningar har betydelse. Om man inte tror på möjligheten att få till stånd förändringar, hur kan förändringar då ske? Åtminstone inte genom att man klagar på saker. Fotograferingsplats Min egen gård, Helsingfors Min gård är jätteviktig för mig, i synnerhet om somrarna. Gården är som ett andra vardagsrum. I gården kan jag också uttrycka mig själv, jag vill göra den vacker. På sommaren händer det ibland att grannar eller förbipasserande beundrar gården. Då känner jag lycka över att förutom mig själv kunna glädja andra människor. Det är ett uttryck för att små saker är viktiga. http://www.identitysearch.net/Sirkku http://www.identitysearch.net/following/identitysearch.net/Sirkku Mon, 28 Mar 2011 08:01:34 +0000 Identity Search 367318 <img src="http://payload.cargocollective.com/1/0/25735/367318/sirkku_033.jpg" border="0" width="558" height="670" width_o="558" height_o="670" src_o="http://payload.cargocollective.com/1/0/25735/367318/sirkku_033_o.jpg" align="left" /> Euroopassa matkustaessani kuvittelen, ettei ulkonäöstäni välttämättä voi päätellä, mistä olen kotoisin. Tuntuu siltä, että ihmiset kohtaavat minut ensisijaisesti yksilönä, ei suomalaisena. Se on vapauttavaa. Ja koska Suomesta ei usein tiedetä paljoa eikä suomalaisiin liitetä kauhean vahvoja stereotypioita, voin halutessani esitellä heille oman versioni Suomesta. Ihmisiä kiinnostaa se, mistä kukin on kotoisin. Harvoin se tieto itsessään on silti erityisen hyödyllinen. Olen suomalainen, mutta en koe että se kertoo minusta paljoakaan. Suomalaisinta minussa on ehkä tietty itsenäisyys ja halu tehdä asioita välillä yksin. Kahdella eri maissa kasvaneella ihmisellä voi olla paljon enemmän yhteistä kuin monilla samassa maassa eläneillä. Elämäntilanne ja arvomaailma ovat usein kansallisuutta tai etnistä taustaa paljon merkittävämpiä ihmisiä erottavia tai yhdistäviä tekijöitä. Se unohtuu joskus siksi, että ihmiset jakavat arkensa kaltaistensa kanssa. Synnyin Kuopiossa, mistä muutimme Ruotsiin kun olin alle vuoden vanha. Kun muutimme sieltä Joensuuhun, olin 5-vuotias. Vaikka minulla ei ole paljoa muistoja Ruotsista, tuntui jännittävältä ajatella, että elämääni oli kuulunut muutakin kuin pieneltä tuntuva Joensuu. Olin salaa ylpeä tästä taustasta. Jostain syystä Pohjois-Karjalan murre ei koskaan tarttunut puheeseeni, eikä minua yleensä osata puheen perusteella sijoittaa oikein mihinkään päin Suomea. Jos minulta kysytään Suomessa, mistä olen kotoisin, sanon että Joensuusta, koska kasvoin ja elin siellä koko kouluiän ala-asteelta lukioon. Nyt koen olevani helsinkiläinen. Helsinkiläisyys tuntuu oleellisemmalta osalta identiteettiäni kuin vaikkapa suomalaisuus. Kotini on täällä ja iloitsen siitä usein. Viihdyn paikoissa, jotka mahdollistavat monenlaisen olemassaolon. Minua kiehtoo myös suurissa kaupungeissa konkretisoituva tunne siitä, että mitä tahansa voi tapahtua koska tahansa. Mitä enemmän asiaa mietin, sitä vaikeammalta ja epämukavammalta tuntuu määritellä itseäni lyhyesti. Olen päätoiminen jatko-opiskelija, mutta en koe samastuvani vahvasti akateemiseen maailmaan. Maailmanparantaminen on minulle tärkeää, mutta aktivistin leima tuntuu vieraalta. Tunnen olevani etuoikeutettu voidessani elää elämää, jossa voin toteuttaa ja kehittää monenlaisia puolia tai identiteettejä itsessäni. Tämä projekti on muistuttanut minua siitä, kuinka paljon kaikissa ihmisissä on sellaista, mikä ei näy päällepäin. Siksi yritän olla tekemättä tyhjentäviä johtopäätöksiä tapaamistani ihmisistä. Uuteen ihmiseen tutustuminen on seikkailu. Kuvauspaikka Hietalahti, Helsinki Pidän paikasta, koska sen sijainti on samaan aikaan keskeinen ja silti hieman eristyksissä. Paikka on lähellä kotiani ja lempikirpputoriani. Tulen tänne usein pienelle eväsretkelle tai lueskelemaan. Nautin vastapäisen telakan tarkkailemisesta ja merestä, joka edustaa yhteyttä muuhun maailmaan. --- When travelling in Europe, I imagine that it can’t necessary be deduced from my appearance where I’m from. It seems that people encounter me first and foremost as an individual, not as a Finn. That is liberating. And since people seldom know much about Finland and there are no terribly strong stereotypes attached to Finns, I can give them my own version of Finland if I want to. People are interested in where others come from. The information is seldom particularly important in itself though. I’m Finnish, but I don’t feel that it says very much about me. The most Finnish characteristic about me is perhaps certain independence and a desire to do things alone every so often. People who have grown up in two different countries may have much more in common than many people who have lived in the same country. Life situation and values are factors that connect or separate people far more than nationality or ethnic background. This is sometimes forgotten since people share their daily lives with those who are like them. I was born in Kuopio, from where we moved to Sweden when I was less than a year old. When we moved from there to Joensuu, I was five. Although I don’t have many memories of Sweden, it was exciting to think that I had experienced something other than Joensuu, which felt small. I was secretly proud of this background. For some reason, I never caught the North Karelian dialect and people usually can’t place from which part of the country I hail from by the way I speak. If I’m asked in Finland where I come from, I say that from Joensuu because I grew up and lived there for my entire school life, from primary school to upper secondary school. Now I feel I’m a Helsinki resident, which seems a more substantial part of my identity than being Finnish. My home is here and I take pleasure in that often. I feel comfortable in places that enable a variety of lifestyles. The tangible feeling, too, that anything could happen at any time is something that fascinates me about big cities. The more I think about it, the harder and more uncomfortable it feels to define myself briefly. I’m a full-time postgraduate student, but I don’t identify strongly with the academic world. Improving the world is important to me, but the activist label seems inappropriate. I feel privileged to be able to live a life where I can realise and develop a variety of sides or identities in myself. This project has reminded me of how many aspects there are in every person that don´t show outwardly. This is why I try not to draw exhaustive conclusions about people I meet. Getting to know a new person is an adventure. Photo location Hietalahti, Helsinki I like the place because its location is simultaneously both central and yet somewhat out-of-the-way. Hietalahti is near my home and my favourite flea market. I often come here for a small picnic or to read. I enjoy watching the shipyard on the opposite shore and the sea, which represents connection with the rest of the world. --- När jag reser i Europa inbillar jag mig att man på basis av mitt utseende inte nödvändigtvis kan veta varifrån jag kommer. Det verkar som om människorna i mig i första hand möter mig som en individ, inte som en finländare. Det känns befriande. Eftersom man ofta inte vet så mycket om Finland och man inte med finländarna förenar så värst starka stereotypier kan jag, om jag vill, för dem presentera min egen version av Finland. Människorna är intresserade av varifrån andra personer kommer. Sällan är den informationen i sig speciellt nyttig. Jag är finländare men tycker inte att det berättar så mycket om mig. Det mest finländska i mig är kanske en viss självständighet och en vilja att ibland syssla med något ensam. Två personer som vuxit upp i olika länder kan ha mer gemensamt än flera personer som levt i samma land. Livssituationen och värderingarna är ofta sådana betydande faktorer som skiljer eller förenar människor mycket mer än nationalitet eller etnisk bakgrund. Vi glömmer det ibland för att vi delar vardagen med andra likasinnade. Jag är född i Kuopio och därifrån flyttade vi till Sverige när jag var under ett år gammal. När vi flyttade från Sverige till Joensuu var jag fem år gammal. Trots att jag inte har många minnesbilder från Sverige känns det spännande att tänka att jag i mitt liv också fått uppleva annat än lilla Joensuu. Jag var i smyg stolt över denna bakgrund. Av någon anledning fastnade den nordkarelska dialekten aldrig i mitt tal och människorna kan vanligen inte riktigt placera mig någonstans i Finland. Om någon i Finland frågar mig varifrån jag är, svarar jag att jag är från Joensuu eftersom jag växte upp och bodde där under hela skolåldern från lågstadiet till gymnasiet. Nu känner jag mig som helsingforsbo. Att vara helsingforsbo känns som en väsentligare del av min identitet än till exempel att vara finländare. Mitt hem är här och ofta känner jag mig glad över det. Jag trivs på platser som gör det möjligt att existera på många olika sätt. I stora städer fängslar mig också känslan av att vad som helst kan hända när som helst. Ju mer jag tänker på saken, desto svårare och obekvämare känns det att definiera mig själv i korthet. Jag är forskarstuderande på heltid men känner inte någon stark samhörighet med den akademiska världen. Världsförbättring är viktigt för mig men att stämplas som aktivist känns främmande. Jag känner mig privilegierad eftersom jag kan leva så att jag kan förverkliga och utveckla många olika sidor eller identiteter hos mig själv. Detta projekt har fått mig att tänka på hur det i alla människor finns mycket sådant som inte syns utåt. Därför försöker jag låta bli att dra uttömmande slutsatser om de människor jag möter. Att lära känna en ny människa är ett äventyr. Fotograferingsplats Sandviken, Helsingfors Jag gillar platsen för att dess läge är samtidigt centralt och ändå lite avskilt. Platsen ligger nära mitt hem och mitt favoritlopptorg. Jag kommer ofta hit på en liten picknick eller för att läsa. Jag tycker om att betrakta varvet som är beläget mitt emot och havet som representerar en förbindelse med den övriga världen. http://www.identitysearch.net/Johannes http://www.identitysearch.net/following/identitysearch.net/Johannes Mon, 28 Mar 2011 08:01:32 +0000 Identity Search 367316 <img src="http://payload.cargocollective.com/1/0/25735/367316/johannes_032.jpg" border="0" width="558" height="670" width_o="558" height_o="670" src_o="http://payload.cargocollective.com/1/0/25735/367316/johannes_032_o.jpg" align="left" /> Olen Johannes. Olen pienestä pitäen miettinyt paljon olemista ja omaa paikkaani täällä. Pikkuhiljaa myös vastauksia syntyy. Koen tällä hetkellä olevani vahvasti ja ensisijaisesti isä. Poikani Emil on nyt puolitoistavuotias. Olen yllättynyt siitä, kuinka voimakkaita tunteita isän rooli on herättänyt ja kuinka se on muuttanut arvomaailmaani. Ennen määrittelin itseäni enemmän työn kautta. Nyt haluan olla läsnä oleva vanhempi ja mukana lapsen kehityksessä. Isyys on voimaannuttavaa ja antaa energiaa. On hienoa olla vuorovaikutuksessa oman lapsen kanssa ja nähdä maailma uusin silmin hänen kauttaan. Olen myös valokuvaaja. Valokuvaajana haen edelleen paikkaani, vaikka muut eivät ammatillista identiteettiäni kyseenalaistakaan. Tämä projekti on ollut yksi keino tutkia omaa identiteettiä tapaamalla muita ihmisiä. Teen mielelläni projekteja, joilla on joku merkitys ja joissa on sosiaalista latausta ja ihminen fokuksessa. Niissä projekteissa joutuu laittamaan itsensä likoon, mutta niistä myös saa eniten. Se on polku, jota haluan jatkaa eteenpäin. Olen itse kamppaillut kieli-identiteetin kanssa. Lapsuudenkotini oli kaksikielinen. Isä on suomenkielinen ja äiti ruotsinkielinen. Koska meillä kotona ei vaalittu suomenruotsalaista kulttuuriperintöä, olen vierastanut suomenruotsalaista identiteettiä ja taistellut sitä vastaan. Lakkiaisiin hankin suomenkielisten hatun ja ruotsinkielisten lyyran. Ruotsi on äidinkieleni. Monen silmissä olen suomenruotsalainen, vaikka itse sanon mieluummin olevani kaksikielinen tai ruotsinkielinen. Kun vuonna 2003 opiskelin Ruotsissa, oli yllättävää huomata, että vaikka puhuin kieltä, niin kulttuuri oli aivan erilainen kuin Suomessa. Koen itseni sosiaaliseksi, mutta siellä sain juron suomalaisen leiman. Sain myös usein kuulla, kuinka hassua ja erilaista ruotsini oli. Kun palasin Suomeen, kävi niin, etten kaupassa kerran löytänyt suomenkielisiä sanoja. Se oli pelottava tunne ja osoitti, että myös suomen kieli on tärkeä osa minua. Minulla on tietyllä tapaa kaksi äidinkieltä ja käytän niitä eri tilanteissa. Kun Emil syntyi, ajattelin, että puhun hänelle suomea, koska olen itsekin kaksikielisestä kodista, kuten myös vaimoni Nina. Suomen puhuminen ei kuitenkaan siinä tilanteessa tuntunut luonnolliselta. Tuo oli minulle avartava kokemus ja tärkeä käänne kielellisen identiteettini rakentumisessa ja hyväksymisessä. Ruotsi on koti- ja tunnekieleni. Suomenruotsalaisuuteen liittyy paljon ennakkoluuloja. Hieman samaan tapaan kuin ei ole olemassa vain yhdenlaista maahanmuuttajatyyppiä, ei myöskään ole yhtä suomenruotsalaisuutta. Jos se määriteltäisiin uudelleen, niin voisin kokea olevani suomenruotsalainen. Nyt koen sen leimaavana. Tunnen oloni kulttuurillisesti kotoisammaksi suomenkielisten seurassa kuin ruotsinkielisten seurassa. Ruotsinkielisten seurassa tunnen itse, etten ole ihan osa sitä joukkoa. Toisaalta suomenkielisten seurassa ruotsinkielisyydestäni vitsaillaan välillä ja se on herättänyt myös ennakkoluuloja. Kaikkein kodikkaimmalta tuntuu kaksikielisten seurassa. Silloin voi jakaa tunteen kuulumisesta ja kuulumattomuudesta molempiin ryhmiin. Kuvauspaikka Kotona perheen kanssa talomme ulkopuolella, pellon laidalla, Espoo Oleellista kuvassa on se, että olen siinä perheen kanssa ja paikka symboloi kotia. Kotona vaimon ja pojan kanssa en koe olevani ulkopuolinen. Minut hyväksytään sellaisena kuin olen. Olemme olleet Ninan kanssa yhdessä jo 10 vuotta. Olemme kasvaneet ja kehittyneet yhdessä ja erikseen. Olen siitä kiitollinen. Koti on satama, josta voin lähteä turvallisesti hakemaan omaa paikkaani maailmassa ammatillisesti ja muutenkin. --- I’m Johannes. From an early age, I have thought a lot about life and my own place here. Gradually, answers emerge. At the moment I feel strongly that I’m first and foremost a father. My son, Emil, is now 18 months old. I’m surprised at the strength of the feelings that fatherhood has awakened and how it has changed my values. Previously, I defined myself more through work. Now I foremost want to be a parent who is present and involved in my child’s development. Fatherhood is empowering and gives you energy. It’s great to interact with your own child and see the world anew through his eyes. I’m also a photographer. As a photographer I’m still looking for my place, even though my professional identity isn’t being called into question by others. This project has been one way to explore my own identity through meeting other people. I enjoy working on projects with a meaning, loaded with a social charge and with focus on the individual. You have to put yourself on the line in these projects, but they are the most rewarding. It’s a path along which I want to continue. I have personally struggled with language identity. My childhood home was bilingual. My father’s language is Finnish and my mother’s Swedish. As the Finnish-Swedish cultural heritage was not very present in our home, I’ve baulked at a Finnish-Swedish identity and fought against it. When I graduated from upper secondary school I brought a Finnish student cap and a Finnish-Swedish cockade. Swedish is my mother tongue. Many people view me as Swedish-speaking Finn, although I prefer to say that I’m bilingual or Swedish speaking. When I was studying in Sweden in 2003 it was surprising to notice that, even though I spoke the language, the culture was completely different to that in Finland. I feel that I’m a social kind of person, but, over there, I was labelled an uncommunicative Finn. I was often told how peculiar and different my Swedish was. When I returned to Finland, I was once in a shop and couldn’t find the right Finnish words. It was a scary feeling and showed that the Finnish language is an important part of me as well. In a way, I have two mother tongues and I use them in different situations. When Emil was born I thought that I would talk to him in Finnish, because I myself come from a bilingual home, as does my wife, Nina. Speaking Finnish didn’t seem natural in that situation though. That was an eye-opening experience for me and an important turning point in building and accepting my linguistic identity. Swedish is the language of my home and my emotions. There are many preconceptions regarding Finnish-Swedish culture. In somewhat the same way as there is no one type of immigrant, there is no single type of Finnish-Swedish culture either. If it was redefined, I could feel more at home in that culture. At the moment, I feel that it is stigmatizing. I feel culturally more at home with Finnish speakers than with Swedish speakers. When I’m with Swedish speakers, I sometimes feel that I’m not quite part of the group. On the other hand, when I’m with Finnish speakers, jokes are sometimes made about me being a Swedish speaker, and that has given rise to prejudice too. Culturally I feel most at ease with bilingual people. It is then possible to share a sense of both belonging and not belonging. Photo location At home with the family outside our house, next to a field, Espoo The key aspect in the photo is that I’m there with my family and the location symbolizes home. At home with my wife and son, I don’t feel like an outsider. I’m accepted for who I am. I’ve been with Nina for 10 years already. We’ve grown and developed together and separately. I’m grateful for that. Home is a haven from where I can safely venture out to find my place in the world, both professionally and otherwise. --- Jag är Johannes. Ända sedan jag var liten har jag funderat mycket på varandet och min egen plats i livet. Så småningom formar sig också svar. Just nu känner jag mig i första hand som pappa. Min son Emil är nu ett och ett halvt år. Jag är överraskad över hur starka känslor fadersrollen har väckt och hur den har förändrat mina värderingar. Förr definierade jag mig själv mer via mitt arbete. Nu vill jag vara närvarande som förälder och följa med mitt barns utveckling. Faderskapet ger kraft och energi. Det är fint att vara i interaktion med sitt eget barn och kunna se världen med nya ögon genom honom. Jag är också fotograf. Som fotograf söker jag fortfarande min plats även om andra människor inte ifrågasätter min yrkesidentitet. Detta projekt och mötena med olika människor har gett mig fler verktyg att utforska den egna identiteten. Jag gör gärna projekt med en social laddning, där människan är i fokus. I sådana projekt måste man ge av sig själv men man får också mest ut av dem. Det är en väg som jag vill fortsätta att följa. Jag har själv kämpat med min språkliga identitet. Mitt barndomshem var tvåspråkigt. Min pappa är finskspråkig och min mamma svenskspråkig. Eftersom vi i vårt hem inte värnade om det finlandssvenska kulturarvet har den finlandssvenska identiteten känts främmande. Till studentdimissionen skaffade jag de finskspråkigas mössa och de svenskspråkigas lyra. Mitt modersmål är svenska. I mångas ögon är jag finlandssvensk, fastän jag själv hellre säger att jag är tvåspråkig eller svenskspråkig. När jag år 2003 studerade i Sverige överraskade det mig att trots att jag talar språket var kulturen där helt annorlunda än i Finland. Jag upplever att jag är social men där stämplades jag som en inåtvänd finländare. Jag fick också ofta höra hur lustig och annorlunda min svenska är. När jag återvände till Finland hände det en gång att jag inte hittade finska ord i butiken. Det kändes skrämmande och gjorde mig medveten om hur viktig också finskan är för mig. Jag har på sätt och vis två modersmål och använder dem i olika situationer. När Emil föddes var det först min avsikt att tala finska med honom eftersom jag själv är från ett tvåspråkigt hem liksom också min fru Nina. Men att tala finska kändes inte naturligt i den situationen. Det var en berikande upplevelse och en viktig vändpunkt för min språkliga identitet. Svenskan är mitt hem- och känslospråk. Finlandssvenskheten är förknippad med många fördomar. Lite på samma sätt som det inte existerar endast en typ av invandrare, existerar det inte heller endast en typ av finlandssvenskhet. Om den skulle definieras på nytt så kunde jag känna mig finlandssvensk. Nu upplever jag att den är stämplande. Kulturellt sett känner jag mig mer hemma bland finskspråkiga än bland svenskspråkiga. Å andra sidan skämtar man ibland om min svenskspråkighet i finskspråkiga sällskap och den har också väckt fördomar. Allra mest hemma känner jag mig bland tvåspråkiga. Då kan man dela både samhörigheten och utanförskapet. Fotograferingsplats Hemma tillsammans med familjen utanför vårt hus vid åkerkanten, Esbo Väsentligt i bilden är att jag är tillsammans med familjen och känner mig hemma. Hemma är jag godkänd sådan som jag är. Nina och jag har varit tillsammans redan i 10 år. Vi har vuxit och utvecklats tillsammans och var för sig. Det är jag tacksam för. Hemmet är en hamn från vilken jag tryggt kan gå ut för att söka min egen plats i världen både yrkesmässigt och på andra plan. http://www.identitysearch.net/Ozen http://www.identitysearch.net/following/identitysearch.net/Ozen Mon, 28 Mar 2011 08:01:31 +0000 Identity Search 367310 <img src="http://payload.cargocollective.com/1/0/25735/367310/ozen_003.jpg" border="0" width="558" height="670" width_o="558" height_o="670" src_o="http://payload.cargocollective.com/1/0/25735/367310/ozen_003_o.jpg" align="left" /> Olen Makedonian turkkilainen. Vanhempani ovat kotoisin nykyisen Makedonian alueelta, jonne turkkilaisten ottomaanien valtakunta aikoinaan ulottui. Olen syntynyt ja kasvanut Ruotsissa. Kotikaupunkini on Malmö. 17-vuotiaana aloitin opinnot Tukholman Kungliga Svenska Balettskolanissa. Suomessa olen asunut viimeiset 20 vuotta. Ruotsissa sain koulusta kaiken ruotsalaisen, kotoa turkkilaisen. Olen kiitollinen siitä, että perheessämme on vaalittu perinteitä. Meillä sukujuhlat, häät ja muut perinteet pidetään makedonialaisittain, hieman perusturkkilaisista tavoista poiketen. Olen oppinut ymmärtämään ja hyväksymään suomalaista mentaliteettia, mutta en koe olevani suomalainen, vaikka minulla onkin Suomen kansalaisuus. En ole myöskään ruotsalainen, vaikka monet ystäväni niin väittävät. Pidän itseäni turkkilaisena. Kun menen Turkkiin, muistan olevani kotona. Siellä minun ei tarvitse tavata nimeäni. Turkkilaisuus merkitsee minulle uskontoa, perinteitä, kieltä ja kulttuuria. Se on iso osa identiteettiäni, meninpä minne tahansa. Turkin turistialueilla minua luullaan turistiksi. Tunisiassa minua taas arvailtiin mm. espanjalaiseksi. Jotkut sanovat, etten ole turkkilainen, kun olen syntynyt Ruotsissa. Malmön Rosengårdissakin erotun. Se on nykyään maahanmuuttajien ghetto, jossa minua kohdellaan ruotsalaisena. Toisaalta saatetaan yllättyä siitä, etten puhu arabiaa. Välillä ihmettelen, mihin ryhmään oikein kuulun. Tuntuu, että vähän jokaiseen: Olen kuin kameleontti, pystyn mukautumaan joka paikassa. Kehonkäyttö, äänensävy ja kaikki muuttuu sen mukaan missä maassa olen ja kenen kanssa puhun. Se on rikkaus. Turkkilaisuuteni nousee välillä pintaan yllättäen, sitä ei voi piilottaa. Se liittyy empatiaan. Kun jollekin sattuu jotain, autan heti vailla taka-ajatuksia. Turkkilaisuus on intohimoa, sitä että tunnetaan ja toimitaan. Se on minulla veressä. Suomessa ollaan analyyttisempiä ja hillitympiä. Suomessa turkkilaiset nähdään usein kebab-myyjinä tai napatanssijoina. Minulle vitsaillaankin, että miksi olen ”ballet-” enkä ”belly-dancer”. Monet myös kuvittelevat, että Turkissa kaikki naiset käyttävät huivia, vaikka se on esim. valtion laitoksissa kielletty. Jos käyttäisin Suomessa huivia, ihmiset eivät ehkä kummastelisi niin paljon sitä, etten syö sianlihaa enkä käytä alkoholia. Vaikka monet sanovat, että en ole maahanmuuttaja, olen sitä jo nimeni perusteella. Koen olevani maahanmuuttaja Ruotsissa ja etenkin Suomessa, sillä vanhempani ovat tulleet muualta. Tanssijan identiteetti on iso osa persoonaani. Se ei ole minulle pelkkää työtä, vaan vaikuttaa kaikkeen: arkirutiineihin, ajatuksiin ja tunteisiin. Se on elämäntapa. Tanssijan identiteetti kulkee aina mukanani. Kuvauspaikka Suomen Kansallisooppera, Helsinki Tämä on työpaikkani ja syy, miksi olen Suomessa. Tällä vietän suurimman osan arjestani - tämä on toinen kotini. Tanssijan identiteetti on kasvanut minussa lapsuudestani lähtien ja sillä on suuri vaikutus elämäntapaani. --- I’m a Macedonian Turk. My parents are from the present region of Macedonia to which the Turkish Ottoman empire at one time extended. I was born and raised in Sweden. My hometown is Malmö. At the age of 17 I began studying at the Royal Swedish Ballet School in Stockholm. I have lived in Finland for the past 20 years. In Sweden, school gave me everything that was Swedish, home everything Turkish. I’m grateful that our family has cherished traditions. We celebrate family parties, weddings and other traditions in the Macedonian way, which differs somewhat from the usual Turkish way. I have learned to understand and accept the Finnish mentality, but I don’t feel Finnish, even though I have Finnish citizenship. I’m not Swedish either, even though many of my friends claim that I am. I regard myself as Turkish. When I go to Turkey, I remember I’m at home. There, I don’t need to spell my name. Turkishness to me means religion, traditions, language and culture. It’s a big part of my identity, wherever I go. In Turkey’s tourist areas, I’m regarded as a tourist, while in Tunisia I was presumed to be Spanish, among other nationalities. Some people say that I’m not Turkish, as I was born in Sweden. Even in Malmö’s Rosengård district I stand out. Nowadays it’s an immigrant ghetto where I am treated as a Swede. Then again, people might be surprised that I don’t speak Arabic. Sometimes I wonder which group I really belong to. It feels as if I belong to each to some extent: I’m like a chameleon, I’m able to adapt everywhere. Body language, tone of voice and everything changes depending on the country I’m in who I’m talking to. It’s a richness. My Turkishness emerges sometimes unexpectedly, it can’t be hidden. It’s to do with empathy. If something happens to someone, I help immediately without any ulterior motives. Turkishness is passion, it’s all about feeling and doing. It’s in my blood. In Finland people are more analytical and restrained. In Finland, Turks are often seen as kebab-sellers or belly-dancers. People often joke: Why am I a ‘’ballet-dancer’’ and not a ‘’belly-dancer’’? Many also believe that in Turkey all women wear headscarves, even though it’s banned in state institutions and in some other places. If I wore a headscarf in Finland, people wouldn’t perhaps wonder so much that I don’t eat pork or drink alcohol. Although many people say that I’m not an immigrant, I am one simply on the basis of my name. I feel that I’m an immigrant in Sweden and in Finland especially, because my parents have come from elsewhere. A dancer’s identity is a big part of my personality. It’s not just work for me, it affects everything: daily routines, thoughts and feelings. It’s a way of life. A dancer’s identity follows me everywhere. Photo location Finnish National Opera, Helsinki This is my work place and the reason why I am in Finland. Here I spend most of my weekdays - this is my second home. The dancer’s identity has grown inside me since childhood and has a great effect on my way of life. --- Jag är makedonturk. Mina föräldrar kommer från det nuvarande Makedonien dit de turkiska ottomanernas rike i tiderna sträckte sig. Jag är född och uppvuxen i Sverige. Min hemstad är Malmö. När jag var 17 år gammal inledde jag studierna vid Kungliga Svenska Balettskolan i Stockholm. I Finland har jag bott de senaste 20 åren. I Sverige fick jag i skolan allt det svenska, och hemma det turkiska. Jag är tacksam över att vår familj värnar om traditionerna. Hos oss firas släktfester, bröllop och andra traditioner på makedoniskt sätt, litet avvikande från de vanliga turkiska traditionerna. Jag har lärt mig att förstå och godkänna den finländska mentaliteten, men jag känner mig inte som en finländare trots att jag har finländskt medborgarskap. Jag är inte heller svensk, trots att många av mina vänner hävdar det. Jag anser själv att jag är turk. När jag åker till Turkiet, känner jag att jag är hemma. Där behöver jag inte stava mitt namn. Att vara turk betyder för mig religion, traditioner, språk och kultur. Det är en stor del av min identitet, vart jag än går. På turistområdena i Turkiet tror man att jag är turist. I Tunisien gissade man bl.a. att jag kommer från Spanien. Somliga säger att jag inte är turk eftersom jag är född i Sverige. Också i Rosengård i Malmö skiljer jag mig från mängden. Rosengård är nuförtiden ett invandrarghetto och där blir jag å ena sidan behandlad som svensk, å andra sidan är många förvånade över att jag inte talar arabiska. I bland funderar jag på till vilken grupp jag egentligen hör. Kanske lite till alla: Jag är en kameleont, jag anpassar mig överallt. Kroppsspråket, tonfallet och allting förändras enligt det land jag befinner mig i och enligt med vem jag talar. Det är en rikedom. Min turkiska identitet framträder ibland överraskande, den kan inte gömmas. Identiteten är förknippad med empati. När någon råkar ut för någonting, hjälper jag genast utan baktankar. Att vara turk betyder passion, det att man har känslor och att man agerar. Det har jag i blodet. Finländarna är mer analytiska och behärskade. I Finland ses turkarna ofta som kebabförsäljare eller magdansöser. Man brukar skämta med mig och säga att varför är du ”ballet-” och inte ”belly-dancer”. Många tror också att alla kvinnor bär huvudduk i Turkiet, trots att det är förbjudet t.ex. i de statliga verken. Om jag använde huvudduk i Finland, skulle människorna kanske inte förundra sig så mycket över att jag inte äter svinkött eller dricker alkohol. Trots att många säger att jag inte är invandrare, är jag det redan på grund av mitt namn. Jag upplever att jag är invandrare i Sverige och i synnerhet i Finland eftersom mina föräldrar är utlänningar. Dansaridentiteten är en stor del av min person. Det är inte enbart ett arbete för mig utan det inverkar på allt: på vardagsrutinerna, tankarna och känslorna. Det är ett levnadssätt. Dansaridentiteten bär jag hela tiden med mig. Fotograferingsplats Finlands Nationalopera, Helsingfors Det här är min arbetsplats och anledning till min tillvaro i Finland. Här tillbringar jag mestadels av min vardag - detta är mitt andra hem. Dansarens identitet har växt inom mig sedan barndomen och har en stor inverkan på min livsföring. http://www.identitysearch.net/YC http://www.identitysearch.net/following/identitysearch.net/YC Mon, 28 Mar 2011 08:01:30 +0000 Identity Search 367305 <img src="http://payload.cargocollective.com/1/0/25735/367305/yc_025.jpg" border="0" width="558" height="670" width_o="558" height_o="670" src_o="http://payload.cargocollective.com/1/0/25735/367305/yc_025_o.jpg" align="left" /> Tulin 7-vuotiaana Hong Kongista Suomeen perheeni kanssa isäni kokin työn perässä. Olen kiinalainen ja hongkongilainen. Pidän Kiinan kulttuurista, viihdemaailmasta ja ruuasta, mutten välttämättä osaa vastata kysymyksiin Kiinan historiasta, kalligrafiasta tai teekulttuurista. En toisaalta tiedä kovin paljoa Suomenkaan historiasta, vaikka pitäisi. Tarkastelen maailmaa kaupunkien näkökulmasta. Olen globaali kansalainen ja kaupunkilainen. EU-maan kansalaisena voin liikkua helposti paikasta toiseen vaikkapa työn perässä, tunnen itseni siinä mielessä etuoikeutetuksi. Tykkään asua Helsingissä, mutta pidän suurkaupungeista aivan erityisesti. On hyvä tunne kuulua ympäri maailmaa liikkuvaan massaan. Suomessa kuulun kiinalaisiin ja vielä tarkennettuna hongkongilaisiin. Heistä gradua tehdessäni tajusin, että meitä on täällä monta. Yhteisö ei ole kovin tiivis. Ensimmäinen aalto kiinalaisia ja hongkongilaisia tuli tänne ravintolatyöhön 1990-luvun alussa. Myöhemmin tulleet ovat usein tietotyöläisiä. Koen, että ”eksoottisuuteni” on ajan myötä kokenut inflaation, hyvä niin. On huvittavaa huomata miten ihmiset reagoivat, kun erinäköinen ihminen puhuu sujuvaa suomea. Asenne muuttuu nopeasti ystävälliseksi. Ihmiset innostuvat kielitaidostani ja kyselevät, kauanko olen ollut täällä. Usein suomalaiselta mieheltäni kysellään, mistä olen ja puhunko suomea. Halusin kai ennen olla suomalainen. Se ei kuitenkaan ollut mahdollista, koska en näytä suomalaiselta. En ole suomalainen, enkä toisaalta kiinalainenkaan. Kun olen käynyt Hong Kongissa, on sielläkin selvää, että olen muualta. Suomessa puhetta korjataan helposti, jos ei puhu täydellistä suomea. Hong Kongissa näin ei tapahdu. Siellä on totuttu monenlaisiin, eri puolilta Kiinaa ja maailmaa tulleisiin ihmisiin. Liityin Myöhempien Aikojen Pyhien Jeesuksen Kristuksen Kirkkoon puolitoista vuotta sitten eli kuulun mormoneihin. Löysin siitä hyvän maailmankatsomuksen itselleni ja pystyn kehittymään ihan uudella tavalla hengellisessä mielessä. Suomessa uskontoon suhtaudutaan aika usein kielteisesti: uskonnollista ihmistä ei pidetä hauskana vaan jotenkin aivopestynä. Itse koen, että pystyn nykyään arvostamaan muihin uskontokuntiin kuuluvien kokemuksia enemmän. Olen virallisesti maahanmuuttaja, mutta minusta ei tunnu siltä. Joudun kuitenkin edelleen perustelemaan muille oikeuttani olla täällä. Yleinen argumenttini on, että maksan veroja. ”Maahanmuuttaja” on siitä ärsyttävä termi, että se ei tee mitään eroa vastatulleiden ja 50 vuotta maassa asuneiden välillä. Voiko maahanmuuttaja olla ikinä täysvaltainen kansalainen? On kiinnostavaa, kuinka eri tavoin maahanmuutosta puhutaan eri konteksteissa. Yritysmaailmassa pohditaan, kuinka kansainvälisiä kykyjä saataisiin houkuteltua Suomeen. Julkisessa keskustelussa taas puhutaan maahanmuuttajien kotoutumisesta ja integraatiosta. Aika ristiriitaista. Ajattelen, ettei maahanmuutto ole erityisen dramaattinen asia. On normaalia, että ihmisiä tulee ja menee. On turha pilata vuorovaikutusta muualta tulevan kanssa, vaikka kielitaitoa ei olisi. Kärsivällisyys ja huumorintaju auttavat aina. Kuvauspaikka Hakaniemen halli, Helsinki Lukiossa ollessani minun piti auttaa vanhempiani heidän ravintolassaan. Vihasin sitä. Se oli tosi ”maahanmuuttajajuttua”, ei lainkaan coolia. Kävimme kauppahallissa ostamassa isoja lihakimpaleita ja siellä oli muitakin maahanmuuttajia. Minusta siellä oli tylsää, vaikka samalla jännittävää. Kun muutin kotoa, iloitsin siitä, että sain kokata mitä halusin. Siinä vaiheessa aloin käyttää hallia uudelleen ja siitä tuli ”mun juttu”. En ole yhtä hyvä kuin äitini ruokaostosten tekemisessä. Olen ottanut hallin omakseni, mikä on samalla lähentänyt minua ja äitiäni. --- I came to Finland from Hong Kong with my family at the age of 7 because of my father’s work as a chef. I’m Chinese and a Hong Konger. I like Chinese culture, entertainment and food, but I don’t necessarily know how to answer questions about Chinese history, calligraphy or the tea culture. On the other hand, I don’t know very much about Finland’s history either, even though I should. I view the world from an urban perspective. I’m a global citizen and a city dweller. As an EU citizen I can easily move from one place to another − for work, for instance. In that sense I feel privileged. I like living in Helsinki, but I like big cities especially. It feels good to be part of the mass of people moving around the world. In Finland, I’m part of the Chinese and more specifically the Hong Kongese. While doing my graduate thesis on them, I realised that there are quite a lot of us here. The community is not all that close knit. The first wave of Chinese and Hong Kongers came here to work in restaurants in the early 1990s. Those who have come later are often knowledge workers. I feel that my ‘’exoticness’’ has suffered an inflation over the course of time, which is nice. It’s amusing to note how people react when someone who looks different from the general population speaks fluent Finnish. Their attitude quickly becomes friendly. People are intrigued by my language proficiency and ask how long I have been here. Often, people ask my Finnish husband where I’m from and do I speak Finnish. I suppose that before I wanted to be Finnish. It wasn’t possible, though, because I don’t look Finnish. I’m not Finnish, but on the other hand I am not Chinese either. When I’ve visited Hong Kong it’s obvious there, too, that I’m from somewhere else. In Finland, people readily correct your speech if you don’t speak perfect Finnish. That doesn’t happen in Hong Kong. There, people are accustomed to all kinds of people from different parts of China and from around the world. I joined the Church of Jesus Christ of Latter-day Saints a year and a half ago, so I belong to the Mormons. In it I found a good worldview for myself and I’m able to develop in a completely new way spiritually. In Finland, religion is quite often viewed negatively: religious people are not considered to be fun, but brainwashed somehow. Personally, I feel that I can now appreciate more the experiences of people of other faiths. I’m officially an immigrant, but I don’t feel like one. Nevertheless, I still have to justify to other people my right to be here. The reason I frequently use is that I pay taxes. The term ‘’immigrant’’ is irritating in that it doesn’t differentiate between people who have just come to the country and those who have lived in it for 50 years. Can an immigrant ever be a fully-fledged citizen? It’s interesting how differently immigration is discussed in different contexts. The business world talks about how to attract international talent to Finland. Public debate, on the other hand, focuses on the integration of immigrants. Rather inconsistent. In my view, there’s nothing particularly dramatic about immigration. It’s normal for people to come and go. There’s no need to spoil interaction with people from elsewhere, even if language skills are lacking. Patience and a sense of humour always help. Photo location Hakaniemi Market Place, Helsinki While I was in upper secondary school I had to help my parents in their restaurant. I hated it. It was ‘’so immigrant’’, just ‘’so un-cool’’. We used to go to the Market Place to buy big chunks of meat, and there were other immigrants there too. I thought it was boring there, but at the same time exciting. When I left home, I was glad that I got to cook what I wanted. At that point I started to use the Market Place again and it became ‘’my thing’’. I’m not as good as my mother at buying food. I have really taken to using the Market Place, which has brought me and my mother closer. --- Jag var 7 år gammal när jag kom från Hong Kong med min familj till Finland där min far hade fått jobb som kock. Jag är kines och jag är från Hongkong. Jag gillar den kinesiska kulturen, underhållningsvärlden och maten men kan inte nödvändigtvis svara på frågor om Kinas historia, kalligrafi eller tekultur. Å andra sidan vet jag inte så mycket om Finlands historia, trots att jag borde veta. Jag ser på världen ur städernas synvinkel. Jag är en världsmedborgare och stadsbo. Som medborgare i ett EU-land kan jag lätt flytta till en annan ort för att till exempel arbeta, i det avseendet känner jag mig privilegierad. Jag gillar att bo i Helsingfors, men jag tycker speciellt mycket om storstäder. Det känns bra att vara en del av en massa som rör sig över hela världen. I Finland hör jag till kineserna och specificerat till hongkongborna. När jag skrev min pro gradu om dem fattade jag att vi är många här. Samfundet har inte en speciellt stark sammanhållning. Den första gruppen kineser och hongkongbor kom hit som restaurangarbetare i början av 1990-talet. De som kommit hit senare arbetar ofta inom databranschen. Jag tycker att min ”exotik” under årens lopp har upplevt en inflation, och bra så. Det är roande att se hur människorna reagerar när en person som inte ser finsk ut talar flytande finska. Attityden blir snabbt vänligare. Människorna blir intresserade av mina språkkunskaper och frågar hur länge jag har varit här. Man frågar ofta av min finländska man varifrån jag kommer och om jag talar finska. Tidigare ville jag väl vara finländare. Det var ändå inte möjligt eftersom jag inte ser finländsk ut. Jag är inte finländare och inte heller kines. Också när jag är i Hong Kong är det klart att jag är utlänning. Finländarna korrigerar lätt utlänningar som inte talar en korrekt finska, vilket man inte gör i Hong Kong. Där är man van vid olika slags människor som kommer från olika delar av Kina och världen. För ett och ett halvt år sedan anslöt jag mig till Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, dvs. jag är mormon. Jag fann där en bra världsåskådning och kan nu utvecklas på ett helt nytt sätt i andlig mening. I Finland är inställningen till religion ganska ofta negativ: religiösa personer anses inte vara trevliga utan på något sätt hjärntvättade. Jag upplever själv att jag nuförtiden i högre grad kan uppskatta upplevelser som personer i andra trossamfund har. Officiellt är jag invandrare fastän jag inte känner mig som en sådan. Jag är dock fortfarande tvungen att motivera för andra min rätt att vara här. Mitt vanliga argument är att jag betalar skatt. ”Invandrare” är på det sättet en irriterande term för den gör ingen skillnad mellan dem som nyligen kommit och dem som bott 50 år i landet. Kan en invandrare någonsin vara en fullvärdig medborgare? Det är intressant hur det i olika sammanhang talas olika om invandring. Inom företagsvärlden diskuteras det på vilket sätt man kunde locka internationella förmågor till Finland. I den offentliga diskussionen talar man om integrering av invandrare. Ganska kontroversiellt. Jag tycker inte att invandring är en så värst dramatisk sak. Det är normalt att folk kommer och går. Det är onödigt att förstöra interaktionen med en person som kommer från ett annat land bara för att språkkunskaperna saknas. Tålamod och humor hjälper alltid. Fotograferingsplats Hagnäs hall, Helsingfors När jag gick i gymnasiet måste jag hjälpa mina föräldrar i deras restaurang. Jag hatade det. Det var så ”invandraraktigt”, inte alls cool. Vi brukade köpa stora köttstycken i saluhallen och där träffade man också andra invandrare. Jag tyckte det var tråkigt, men samtidigt spännande. När jag flyttade bort hemifrån var jag glad över att få kocka vad jag ville. I det skedet började jag på nytt handla i saluhallen och den blev ”min”. Jag är inte lika bra på att handla mat som min mor. Saluhallen har blivit mitt stamställe och det har också fört mig närmare min mor. http://www.identitysearch.net/Ute-Soren http://www.identitysearch.net/following/identitysearch.net/Ute-Soren Mon, 28 Mar 2011 08:01:28 +0000 Identity Search 367301 <img src="http://payload.cargocollective.com/1/0/25735/367301/ute_soren_006.jpg" border="0" width="558" height="670" width_o="558" height_o="670" src_o="http://payload.cargocollective.com/1/0/25735/367301/ute_soren_006_o.jpg" align="left" /> Sören: Tulin Suomeen ”osa-aikaisena maahanmuuttajana”, alun perin viideksi vuodeksi. Oleskeluni päätarkoitus oli suorittaa opintoni loppuun ja lähteä, joten tunnetasolla en koskaan oikein kiinnittynyt Suomeen. Sopeutuminen suomalaiseen kulttuuriin on myös ollut melko vaikeaa. Työkollegatkaan eivät kutsu kuin harvoin mukaan yhteisiin aktiviteetteihin. Lisäksi en ole koskaan vaivautunut opettelemaan kieltä, mikä ei tosiaankaan ole auttanut asiaa. Mutta usein tunnen oloni mukavammaksi, kun en tiedä, mistä ihmiset puhuvat. Sillä tavoin minun on helpompi keskittyä opintoihini. Minulle Suomessa asuminen on vähän kuin asuisi saaressa tietyssä tarkoituksessa, mutta ei tutustu saareen ja sen omiin asukkaisiin. Identiteettini ei ole kansallinen. Sillä ei ole merkitystä, mistä maasta olen kotoisin. Voisin löytää oman paikkani monessakin eri maassa. Ute: Minulle kieli on ongelma. Pidän itseäni väliaikaisena maahanmuuttajana, koska yritin integroitua. Se ei ole toiminut ja useimmiten vietän vapaa-aikani muiden ulkomaisten ystävien kanssa. Yritin oppia suomea, mutta en koskaan onnistunut riittävän hyvin voidakseni keskustella kunnolla. Olen tuntenut itseni usein ulkopuoliseksi, kun ihmiset puhuvat yliopistolla suomea. En määrittelisi itseäni tyypilliseksi saksalaiseksi. Vain harvoin määrittelen itseäni kansallisuuden perusteella. Jos teen niin, pidän itseäni ihmisenä, joka on kasvanut Itä-Saksassa. Henkilö itsessään on tärkeämpi kuin hänen alkuperänsä. Määrittelisin itseni mieluummin ihmiseksi, naiseksi, eurooppalaiseksi tai insinööriksi. Ute & Sören: Olemme oppineet paljon Suomessa olomme aikana – enimmäkseen itsestämme. Näkemyksemme on luultavasti myös avartunut. Näemme myös Saksan eri tavalla kaikkien näiden vuosien jälkeen. Pidämme siitä enemmän, arvostelemme sitä lempeämmin ja tajuamme, ettei Saksa loppujen lopuksi olekaan niin huono maa asua. Ute & Sören: Ihmisillä on usein sellaisia stereotypioita Saksasta kuin jalkapallo, hapankaali tai täsmällisyys. Me emme ole kovin täsmällisiä, emmekä pidä erityisemmin jalkapallosta, oluesta tai hapankaalista. Joskus, joskin hyvin harvoin, kuulemme typeriä kommentteja liittyen Saksan historiaan. Saksalainen identiteettimme tuntuu luonnollisesti voimakkaampana silloin, kun joku arvostelee Saksaa typerällä tai ahdasmielisellä tavalla. Ute: Samaten, jos joku haluaa tietää jotakin Saksasta, olen iloinen voidessani antaa ensi käden tietoa. Nyt voin myös kuvitella ilman muuta puolustavani tai ainakin puhuvani positiivisesti Suomesta ikään kuin se olisi kotimaani, vaikka en oikeastaan tunne oloani täällä kotoisaksi. Kun muutamme pois, kaipaamme varmasti monia asioita Suomesta. Ute & Sören: Hierarkian puuttuminen on yksi parhaista asioista Suomessa, sillä sinua arvioidaan yrittämisesi ja saavutustesi mukaan eikä tittelisi perusteella. Toisaalta ihmisten sulkeutuneisuus on ollut meille ongelmallista. Ute: Erityisesti suomalaiset, jotka ovat olleet ulkomailla pidemmän aikaa, ymmärtävät tilanteemme eivätkä arvostele meitä ulkomaalaisina vaan yksilöinä. Useimmat suomalaiset muuttuvat ujoiksi tai ärtyneiksi huomatessaan, ettemme ole suomalaisia. Ensimmäinen kysymys, jonka kuulemme, on: ”Mitä teette täällä Suomessa – miksi Suomi?” Ja äskettäin muutamat entiset kollegani ihmettelivät suunnitelmiani palata takaisin Saksaan. He olivat jotenkin ärsyyntyneitä, kun selitin, etten tunne olevani kotonani Suomessa, vaikka olen asunut täällä jo pitkään. Saattaa myös olla totta, että aina, kun lähtee jostakin, jättää sinne pienen osan itsestään. Mietin, kuinka me koemme identiteettimme sen jälkeen, kun olemme muuttaneet pois Suomesta. Olen varma, että Suomesta on tullut pieni osa identiteettiämme – tulevaisuus näyttää, missä määrin näin on. Kuvauspaikka Teknillinen korkeakoulu, Yhdyskunta- ja ympäristötekniikan laitos, Espoo Teknillisen korkeakoulun yhdyskunta- ja ympäristötekniikan laitos on meille erityisen tärkeä. Tapasimme siellä ensimmäisen kerran, kättelimme emmekä vielä tienneet, että meistä tulisi lopulta aviopari. --- Sören: I came to Finland as a “part-time immigrant”, initially for five years. The main purpose of my stay was to finish my studies and leave, so I never got emotionally very connected to Finland. Integration into the Finnish culture has also been pretty tough. Even colleagues from work rarely invite me to joint activities. Additionally, I never bothered to learn the language, which hasn’t really helped. But I often feel more comfortable without knowing what people are talking about. It’s easier to concentrate on my studies that way. For me living in Finland is a bit like living on a island with a specific purpose, but not exploring the island and its natives. My identity is not a national one. It doesn’t matter which country I come from. I could find my place among many geographical locations. Ute: For me the language is a problem. I see myself as a temporary immigrant since I tried to integrate. That hasn’t worked out and I mostly spend my spare time with other foreign friends. I tried to learn Finnish but I never succeeded well enough for a proper conversation. I often felt like an outsider when people at the university spoke in Finnish. I would not define myself as a typical German. I seldom define myself in terms of nationality. If I do, I see myself as someone who grew up in East Germany. The person itself is more important than his/her origin. I’d rather define myself as a human, a woman, a European or an engineer. Ute & Sören: We have learned a lot during our stay in Finland – mostly about ourselves. Our horizon has probably become wider as well. We also see Germany differently after all these years. We like it more, judge it milder and realise that Germany isn’t such a bad country to live in after all. Ute & Sören: People often have stereotypes about Germany, such as football, sauerkraut or punctuality. We are not that punctual, nor do we like football, beer or sauerkraut very much. Sometimes, though very seldom, we have heard stupid comments relating to German history. Naturally our German identity feels stronger when someone judges Germany in a stupid or narrow-minded way. Ute: Similarly, when someone wants to know something about Germany I’m glad to be able to give first-hand information. Now I can also imagine readily defending or at least talking positively about Finland as if it was my home country, even though I don’t really feel at home here. When we move away for sure we will miss several things from Finland. Ute & Sören: Lack of hierarchy is one of the best things in Finland, as you are judged based on your effort and achievements and not based on your title. On the other hand, people being so introverted has been problematic for us. Ute: Especially Finns who have been abroad for a longer time understand our situation and don’t judge us as foreigners but as individuals. Most Finns get shy or irritated when they notice that we are not Finnish. The first question we very often hear is: “What are you doing here in Finland – why Finland?” And lately some of my former colleagues wondered about my plans of going back to Germany. They were somehow irritated when I explained that I don’t feel at home in Finland even though I have lived here for so long now. It might also be true that every time one leaves a place he or she leaves some little personal part behind. I wonder how we will feel about our identity after we have moved away from Finland. I’m sure that Finland has become a little part of our identity - the future will show to what extent. Photo location Helsinki University of Technology, Department of Civil and Environmental Engineering, Espoo The Department of Civil and Environmental Engineering at the Helsinki University of Technology is of special importance for us. We met there for the first time, shook hands and didn’t know yet that we would be a married couple one day. --- Sören: Jag kom till Finland som “halvtidsinvandrare”, först för fem år. Huvudsyftet med min vistelse var att avsluta mina studier och sedan åka, så jag blev aldrig särskilt känslomässigt knuten till Finland. Det har också varit rätt svårt att integreras i det finska samhället. Inte ens arbetskolleger ber mig att delta i aktiviteter särskilt ofta. Dessutom har jag aldrig brytt mig om att lära mig språket, vilket inte direkt har hjälpt. Jag känner mig ofta mer bekväm med att inte veta vad människor pratar om. Det är enklare att fokusera på mina studier då. Att bo i Finland är för mig lite som att bo med ett särskilt syfte på en ö, men utan att utforska ön och dess ursprungliga invånare. Min identitet hör inte ihop med nationalitet. Det har ingen betydelse vilket land jag kommer ifrån. Jag kan hitta min plats på många geografiska platser. Ute: För mig är språket ett problem. Jag ser mig själv som en tillfällig invandrare eftersom jag försökt att integrera mig. Det har inte lyckats och för det mesta tillbringar jag min fritid med andra utländska vänner. Jag försökte lära mig finska men jag lyckades aldrig lära mig språket tillräckligt bra för en ledig konversation. Jag kände mig ofta som en utomstående när människor på universitetet talade finska. Jag skulle inte definiera mig själv som en typisk tysk och sällan efter nationalitet. Om jag gör det, ser jag mig som en person som växte upp i Östtyskland. Personen i sig är viktigare än hans eller hennes ursprung. Jag definierar mig hellre som människa, kvinna, europé eller ingenjör. Ute & Sören: Vi har lärt oss mycket under vår vistelse i Finland – mest om oss själva. Vi har antagligen också vidgat våra vyer. Vi ser också annorlunda på Tyskland efter alla dessa år här. Vi tycker bättre om det, dömer det mildare och inser att Tyskland trots allt inte är ett så dåligt land att bo i. Ute & Sören: Ofta har människor en stereotyp uppfattning om Tyskland, som t.ex. fotboll, surkål eller punktlighet. Vi är inte särskilt punktliga, vi gillar inte heller fotboll, öl eller surkål särskilt mycket. Ibland, men mycket sällan, har vi hört dumma kommentarer relaterade till tysk historia. Naturligtvis känns vår tyska identitet starkare när någon dömer Tyskland på ett dumt och trångsynt sätt. Ute: När någon vill veta något om Tyskland är jag glad att kunna ge förstahandsinformation. Nu kan jag även föreställa mig att genast försvara eller åtminstone prata väl om Finland som om det vore mitt hemland, även om jag inte riktigt känner mig hemma här. När vi flyttar kommer vi säkert att sakna flera saker från Finland. Ute & Sören: Avsaknaden av hierarki är något av det bästa med Finland eftersom du bedöms utifrån din insats och ditt resultat och inte utifrån din titel. Människors inbundenhet har dessvärre varit ett problem för oss. Ute: Särskilt finländare som varit utomlands under en längre tid förstår vår situation och ser oss inte som utlänningar, utan som individer. De flesta finländare blir blyga eller irriterade när de upptäcker att vi inte är finnar. Den första frågan vi ofta hör är: ”Vad gör ni i Finland – varför Finland?” Och på senare tid har några av mina tidigare kolleger undrat över mina planer på att återvända till Tyskland. De blev på något sätt irriterade när jag förklarade att jag inte känner mig hemma i Finland, även om jag har bott här så länge nu. Det kan också vara sant att varje gång någon lämnar en plats, lämnar han eller hon en liten personlig del kvar. Jag undrar hur vi kommer att känna gällande vår identitet efter att vi har flyttat från Finland. Jag är säker på att Finland har blivit en liten del av vår identitet – framtiden kommer att utvisa i vilken utsträckning. Fotograferingsplats Tekniska högskolan i Helsingfors, Institutionen för samhälls- och miljöteknik, Esbo Institutionen för samhälls- och miljöteknik vid Tekniska högskolan i Helsingfors är särskilt viktig för oss. Vi träffades där första gången, skakade hand och visste inte då att vi en dag skulle gifta oss. http://www.identitysearch.net/Stela http://www.identitysearch.net/following/identitysearch.net/Stela Mon, 28 Mar 2011 08:01:27 +0000 Identity Search 367296 <img src="http://payload.cargocollective.com/1/0/25735/367296/stela_011_1.jpg" border="0" width="640" height="533" width_o="670" height_o="558" src_o="http://payload.cargocollective.com/1/0/25735/367296/stela_011_1_o.jpg" align="left" /> Identiteetti merkitsee jonkinlaista selvyyttä siitä, kuka olet ja mihin kuulut. Se on sitä, millä tavoin hahmotat itsesi. Identiteetti muuttuu ja riippuu tilanteesta, ja kuitenkin se on jossain määrin jatkuva ja pysyvä. Identiteetti merkitsee sekä kuulumista ryhmään että erottumista siitä. Mitä kansallisuuteen tulee, voin sanoa olevani bulgarialainen. Joskus juureni hämärtyvät. Tavallaan olen kahden maan kansalainen, tavallaan en minkään. Suomessa tunnen olevani bulgarialaisempi kuin Bulgariassa. Bulgariassa minusta paljastuu uusia puolia, ehkä suomalaiselle kulttuurille tyypillisempiä: hiljaisuus, rehellisyys ja vaatimattomuus. Stereotypian mukaan bulgarialaiset ovat lämpimämpiä ja tunteellisempia, ja se korostuu minussa kun olen Suomessa. Toiset näkevät minut myös kieli-ihmisenä ja selviytyjänä. Minusta ei ole tullut suomalaista eikä bulgarialaisuuteni ole myöskään hävinnyt. Minulla on sellaisen henkilön identiteetti, joka on tullut Bulgariasta. En määrittele itseäni maahanmuuttajaksi: tulin tänne opiskelemaan ja tapasin aviomieheni vasta myöhemmin. Tässä mielessä olen ihminen, joka on päättänyt jäädä. En osaa samastua maahanmuuttajan rooliin. Ehkä voidaan sanoa että olen bulgarialainen, josta on tullut jossain määrin suomalainen. Toisaalta minusta tuntuu, etten tarvitse mitään erityistä termiä tai käsitettä kuvailemaan asemaani toisesta maasta muuttaneena ihmisenä. Ammatillinen ja yksilöllinen identiteettini ovat osittain limittyneet. Ammatillinen identiteetti on hyvin korostunut – noin 95 prosenttia identiteetistäni liittyy ammattiin, jota harjoitan. Jos se kärsii, kärsivät muutkin osat. Etsin yhä ammatillista identiteettiäni. Tunnen olevani ennemmin psykologi kuin sosiaalipsykologi mutta tällä hetkellä ammatillista identiteettiäni ei ole muodollisesti tunnustettu. Haluaisin tehdä jotain erityistä työni kautta, tuntea että työni on merkityksellistä. Haluaisin vaikuttaa asioihin ja jättää siten oman jälkeni maailmaan. Kuvauspaikka Senaatintori ja tuomiokirkko, Helsinki Tuomiokirkko on painunut mieleeni kauneimpana rakennuksena ei ainoastaan Helsingissä vaan myös Suomessa. Senaatintori, tuomiokirkko etualalla ja yliopisto vasemmalla, on minulle tärkeä ja merkityksellinen, koska rakastuin siihen heinäkuun 7. päivänä 2002, päivä sen jälkeen kun olin tullut Suomeen ensimmäisen kerran. Vannoin silloin itselleni, että tulisin tänne takaisin. Se on symbolinen virstanpylväs oman elämäni kertomuksessa. --- Identity means some kind of clarity as to who you are and where you belong. It’s how you perceive yourself. Identity changes and depends on the situation, and yet it’s consistent and permanent to some extent. Identity implies both belonging to and being distinguished from a group. In terms of nationality I can say I’m Bulgarian. Sometimes my roots get blurred. In a way I’m a national of two countries, in a way of none. In Finland I feel more Bulgarian than in Bulgaria. In Bulgaria I reveal new sides of myself, perhaps more typical of the Finnish culture: silence, honesty and modesty. According to the stereotype Bulgarians are warmer and more emotional, and this is more pronounced in me when in Finland. Others see me also as a language person and a survivor. I have not become a Finn, nor has my Bulgarianism disappeared. I have the identity of a person who has come from Bulgaria. I don’t define myself as an immigrant: I came to study here, and met my husband only later. In this sense I’m someone who decided to stay. I can’t identify myself with the immigrant’s role. Perhaps one could say I’m a Bulgarian who has become slightly Finnish. On the other hand I feel I don’t need any special term or concept to describe my status of someone who has moved from another country. My professional and individual identities partly overlap. My professional identity is well emphasised – around 95 per cent of my identity is related to the profession I occupy. If it suffers, so do the other parts. I’m still searching for my professional identity. I feel I’m a psychologist rather than a social psychologist, but right now my professional identity is not formally recognised. I would like to do something through my job, to feel that my work is meaningful. I would like to do something that makes a difference, and thus leave my mark on the world. Photo location Senate Square and the Cathedral, Helsinki The Cathedral has been imprinted in my memory as the most beautiful building not only in Helsinki but also in Finland. Senate Square, with the cathedral in front and the university on the left, is significant and meaningful for me, as I fell in love with it on 7 July 2002, a day after I’d arrived in Finland for the first time. I swore to myself then that I would still come back here. It’s a symbolic milestone in my own life narrative. --- Identitet innebär att ha någon sorts klarhet över vem man är och var man hör hemma. Det handlar om hur man uppfattar sig själv. Identiteten ändras och beror på situationen och ändå är den i viss utsträckning beständig och fast. Identitet innebär både att höra till och att urskiljas ur en grupp. När det gäller nationalitet kan jag säga att jag är bulgariska. Ibland blir mina rötter otydliga. På ett sätt hör min nationalitet till två länder, på ett annat inte till något. I Finland känner jag mig mer bulgarisk än i Bulgarien. I Bulgarien visar jag nya sidor av mig själv som kanske är mer typiska för den finska kulturen: tystlåtenhet, uppriktighet och blygsamhet. Enligt stereotypen är bulgarer varmare och mer känslomässiga, vilket är mer uttalat i mig när jag är i Finland. Andra ser mig också som en språkmänniska och en överlevare. Jag har varken blivit finsk eller förlorat mitt bulgariska sätt. Min identitet är att jag är en person som har kommit från Bulgarien. Jag definierar mig inte som invandrare – jag kom hit för att studera och träffade min man först senare. I den betydelsen är jag någon som bestämde sig för att stanna. Jag kan inte identifiera mig med invandrarrollen. Man kan kanske säga att jag är en bulgariska som har blivit lite finsk. Å andra sidan känner jag att jag inte behöver någon särskild term eller något särskilt begrepp för att beskriva min status som någon som har flyttat från ett annat land. Min yrkesmässiga och personliga identitet innefattar delvis varandra. Min yrkesmässiga identitet framträder tydligt – ca 95 % av min identitet hör ihop med mitt yrke. Om den lider gör resten det också. Jag söker fortfarande efter min yrkesmässiga identitet. Jag känner att jag är mer av en psykolog än en socialpsykolog men just nu är min yrkesmässiga identitet inte formellt erkänd. Jag skulle vilja göra något genom mitt arbete, känna att det är meningsfullt. Jag skulle vilja göra något betydelsefullt och på så sätt lämna ett avtryck i världen. Fotograferingsplats Senatstorget och Domkyrkan, Helsingfors Domkyrkan har etsat sig fast i mitt minne som den vackraste byggnaden inte bara i Helsingfors, utan också i Finland. Senatstorget, med Domkyrkan framtill och universitetet till vänster, är viktigt och betydelsefullt för mig eftersom jag förälskade mig i det den 7 juli 2002, dagen efter att jag kom till Finland för första gången. Jag lovade mig själv då att jag skulle komma tillbaka hit. Det är en symbolisk milstolpe i min egen livshistoria.<img src="http://payload.cargocollective.com/1/0/25735/367296/stela_011_1.jpg" border="0" width="640" height="533" width_o="670" height_o="558" src_o="http://payload.cargocollective.com/1/0/25735/367296/stela_011_1_o.jpg" align="left" /> http://www.identitysearch.net/Sasha http://www.identitysearch.net/following/identitysearch.net/Sasha Mon, 28 Mar 2011 08:01:25 +0000 Identity Search 367293 <img src="http://payload.cargocollective.com/1/0/25735/367293/sasha_031.jpg" border="0" width="558" height="670" width_o="558" height_o="670" src_o="http://payload.cargocollective.com/1/0/25735/367293/sasha_031_o.jpg" align="left" /> Suvussani on noin 12 eri kansallisuutta ja joskus kutsummekin sukuamme pieneksi YK:ksi. Taustojeni moninaisuus on laajentanut näköpiiriäni. Minulla on juuret kahdessa hyvin erilaisessa maassa: Sveitsissä ja Haitissa, jotka ovat ehkä äärimmäisimmät vastakohdat mitä voi ajatella. Minulle on tärkeää oppia tuntemaan taustani ja tunnen itseni sekä sveitsiläiseksi että haitilaiseksi. Valitettavasti minun on ollut mahdollista käydä Haitissa vain kerran lapsena, eikä lainkaan aikuisiässä. Nyt maanjäristyksen jälkeen se on luultavasti vielä erilaisempaa ja vaikeampaa kuin aikaisemmin. Mutta olen varma siitä, että menen sinne vielä jossain vaiheessa. Muistan miten vuonna 2000, kun asuin ja työskentelin Zürichissä, tunsin voimakasta tarvetta päästä eteenpäin ja löytää kansainvälisempi yhteisö, jossa työskennellä. Noihin aikoihin kuulin Fabrica-nimisestä tutkimus- ja viestintäkeskuksesta Italiassa. Hain paikkaa ja minut hyväksyttiin. Meitä oli noin 40 nuorta kirjaimellisesti joka puolelta maailmaa ja työskentelimme luovissa ja haasteellisissa suunnitteluhankkeissa ryhmissä tai itsenäisesti ja osallistuimme kuukausittain työryhmiin. Sain oppia todella paljon kaikista ihmisistä ja eri ammateista, jotka olivat kokoontuneet yhteen. Se oli minulle melkein kuin uusi alku. Siellä tapasin myös aviomieheni Petri Saarikon. Rakastuimme melkein saman tien ja työskentelimme myös yhdessä, mistä sitten luontevasti kehittyi ajatus perustaa oma suunnitteluyritys, jonka päätimme käynnistää Suomessa. Niin opin tuntemaan Suomen ja sen ihmiset. Täällä myös aloitin taiteellisen urani, johon olen keskittynyt nyt jo muutaman vuoden. Olisinko koskaan tullut Suomeen ilman Petriä? Epäilen sitä, mutta juuri tämä on hienoa elämässä. Ei voi koskaan ennustaa ja suunnitella kaikkea etukäteen. Elämä on täynnä yllätyksiä ja olen utelias, mitä tulevaisuus vielä tuo tullessaan. Odotan sitä. Kuvauspaikka Luistinrata Kalliossa, Helsingissä Kotini, työhuoneeni ja jäärata muodostavat oma kolmioni, jonka kärjet ovat vain kolmen minuutin kävelymatkan päässä toisistaan. On mukavaa, että täällä on tämä virkistyspaikka talvella. Kesällä kolmion muodostavat kotini, työhuoneeni ja uimastadion, jonne pääsen polkupyörällä alle 10 minuutissa. --- In my family there are about 12 different nationalities and sometimes we call our family the little UN. Having different backgrounds has widened my horizon. I have roots in two very different countries: Switzerland and Haiti, which are perhaps the most extreme opposites one could think of. It’s important for me to get to know my backgrounds, and I feel both Swiss and Haitian. It’s regrettable that I’ve only had an opportunity to visit Haiti once as a child and not in my adult life. Now, after the earthquake, it will be probably even more different and difficult than before. But I’m certain that I will go there again at some point. I remember back in 2000, when I was living and working in Zurich, I felt the urge to move on and to find a more international community to work with. Around that time I learned about the research and communication centre in Italy called Fabrica. I applied and got accepted. We were around 40 young people from literally all over the world and we worked on creative and challenging design projects in groups or independently and attended monthly work shops. I could learn so much about all the people and the various professions that were gathered together. It was almost like a new start for me. There I also met my husband, Petri Saarikko. We fell in love pretty much from the start and also worked together, which then naturally evolved into the idea to start our own design business which we decided to establish in Finland. That’s how I got to know Finland and its people. It was also here where I started my artistic career that I’ve been focusing on for some years now. Would I have ever come to Finland without Petri? I doubt it, but this is what is great about life. You can’t always predict and plan everything in advance. Life is full of surprises and I’m curious as to what the future will bring. I’m looking forward to it. Photo location Skating rink in Kallio, Helsinki My home, my work studio and the ice rink are my own triangle. Each point is within just 3 minutes walking distance from each other. It’s nice to have this recreational place here in the winter. In the summer it’s my home, my studio and the Olympic swimming stadium which I reach by bike within less than 10 minutes. --- I min familj finns det ca tolv olika nationaliteter och ibland kallar vi oss för ”ett FN i miniatyr”. Att ha olika bakgrund har vidgat mina vyer. Jag har rötter i två mycket olika länder, i Schweiz och på Haiti, vilka kanske är de mest extrema motsatserna man kan tänka sig. Det är viktigt för mig att lära känna min bakgrund och jag känner mig både schweizisk och haitisk. Det är tråkigt att jag bara haft möjlighet att besöka Haiti en gång som barn och inte som vuxen. Nu, efter jordbävningen, kommer det att antagligen vara ännu mer olikt och svårare än innan men jag är säker på att jag någon gång kommer att åka dit igen. Jag kommer ihåg år 2000 när jag bodde och arbetade i Zürich. Då kände jag en stark längtan att komma vidare och hitta ett mer internationellt yrkessammanhang. Vid den tiden fick jag höra om ett designcenter i Italien som heter Fabrica. Jag sökte dit och blev antagen. Vi var ca 40 unga människor från hela världen, bokstavligen, och vi arbetade i grupper eller enskilt med kreativa och utmanande designprojekt och deltog i workshops varje månad. Jag lärde mig väldigt mycket om alla människor och alla olika yrkesgrupper som fanns samlade där. Det var nästan som en nystart för mig. Där träffade jag också min blivande man, Petri Saarikko. Vi blev kära i princip direkt och arbetade också tillsammans, vilket sedan naturligt utvecklades till idén att grunda ett eget designföretag som vi beslöt att starta i Finland. Det var så jag lärde känna Finland och dess folk. Det var också här som jag började min karriär som konstnär, en karriär som jag har koncentrerat mig på i några år nu. Skulle jag någonsin ha kommit till Finland om jag inte skulle ha träffat Petri? Jag tvivlar på det, men det är det här som är det fantastiska med livet – man kan inte alltid förutsäga eller planera allt i förväg. Livet är fullt av överraskningar och jag är nyfiken på vad framtiden bringar. Jag ser fram emot det. Fotograferingsplats Skridskobana i Berghäll, Helsingfors Mitt hem, min arbetsstudio och skridskobanan är min egen triangel med bara tre minuters promenadväg från varandra. Det är trevligt att ha en sådan rekreationsplats här på vintern. På sommaren är triangeln istället mitt hem, min studio och simstadion som jag når på mindre än tio minuter med cykel. http://www.identitysearch.net/Renaz http://www.identitysearch.net/following/identitysearch.net/Renaz Mon, 28 Mar 2011 08:01:24 +0000 Identity Search 367288 <img src="http://payload.cargocollective.com/1/0/25735/367288/renaz_021.jpg" border="0" width="558" height="670" width_o="558" height_o="670" src_o="http://payload.cargocollective.com/1/0/25735/367288/renaz_021_o.jpg" align="left" /> Olen 22-vuotias kurdi Iranista. Olen asunut 17 vuotta Suomessa. “Kuka olet?” on mahdottoman iso kysymys, koska minussa on niin monta eri puolta. Olen puoliksi kurdi, puoliksi suomalainen, vaikka vanhempani ovat kurdeja. Minulla on kaksi äidinkieltä, mutta osaan suomea paremmin. Olen unohtanut jotain kurdilaisia tapoja ja toisaalta on sellaisia suomalaisia tapoja, joita en hyväksy. Vanhempien ihmisten kunnioitus, perheen tärkeys ja anteliaisuus ovat minulle tärkeitä tapoja, joita on myös Suomessa, mutta vielä vahvempina kurdikulttuurissa. En voisi koskaan esim. pistää omia vanhempiani vanhainkotiin. Kurdilaisessa kulttuurissa esiintyvää naisten ja miesten epätasa-arvoa en halua elämäntapaani. Meillä kotona sitä ei ole. Suomessa tykkään rehellisyydestä ja siitä, että myös itsestä pidetään huolta. En pidä suomalaisessa kulttuurissa esiintyvästä kevytkenkäisyydestä. Olen ystävyys- ja rakkaussuhteissa mukana 150-prosenttisesti. Jos ihmissuhteita on, niitä vaalitaan. Suomalaisuuteni korostuu ulkomailla, vaikka kurdilaisuus onkin minulle ”ykkösjuttu”. Kurdilaisuuteni korostuu myös, jos tapaan sellaisen henkilön, joka ei hyväksy kurdilaisuutta ja sitä, että on olemassa maa, jota me kutsumme Kurdistaniksi. Nuorempana yritin olla liian suomalainen. Olin kliseisesti kahden kulttuurin välissä. Se auttoi, että vanhempani antoivat tilaa ja luopuivat joistakin tavoista, jotka eivät toimi täällä. Olen ylpeä heistä, koska he ymmärsivät, että tarvitsen tilaa ollakseni onnellinen. Olen pienestä pitäen halunnut auttaa, vaikuttaa asioihin ja taistella vääryyttä vastaan. Ennen muuttoa Helsinkiin olin Tampereella maahanmuuttajajärjestöjen kattojärjestön ja kurdinuorten yhdistyksen puheenjohtajana. Olen radikaali; puhun epäkohdista suoraan ja kaunistelematta aina, kun minulla on siihen mahdollisuus. Jos pystyn edes yhden ihmisen ajatusmaailmaa ravistelemaan, niin se on jo paljon. Ihmiset, jotka tulevat hyvin erilaisista lähtökohdista kuin minä, olettavat, että minulla on raskas elämä, ankara isä ja hunnutettu äiti. He yllättyvät, kun kerron, että minulla on hyvä olla ja olen hyvässä mielessä vapaa. Jotkut kurdit hämmentyvät siitä, etten noudata kaikkia tapoja. En esim. osaa kokata. Jotkut sukulaiseni ovat sanoneet, että olen liian suomalaistunut. Se, koenko itseni maahanmuuttajaksi, riippuu tilanteesta. Usein unohdan sen. Suurin osa ystävistäni on suomalaisia. Koen olevani rikkaampi, sillä voin verrata elämääni siihen köyhyyteen ja pelkoon mitä oli ennen, ja osaan arvostaa sitä mitä on nyt. Olen ylpeä taustastani ja siitä, että olen kokenut paljon. Täällä eletään pehmustettua, helppoa elämää. Ihmiset suorittavat elämää sen sijaan, että eläisivät ja nauttisivat täysillä siitä mitä on nyt. Jotkut ihmiset pelkäävät kysyä taustastani, mutta minua ei ahdista puhua siitä, kerron siitä mielelläni. Se on minulle terapeuttista. Tuntuu, että kasvan joka kerta, kun puhun siitä mitä olen nähnyt ja kokenut. Kuvauspaikka Töölön kisahalli, Helsinki Jo silloin, kun asuin Tampereella, tämä oli se paikka Helsingissä, jonka tiesin ja jossa tunsin olevani kuin kotona. Paikka on myös tärkeä, koska tanssi on harrastukseni, ammattini ja elämäntapani. Tämä on hyvä hengailupaikka ja treenipaikka urbaaneille tanssilajeille. Monet hyvät tarinat ovat täältä lähtöisin! Täällä tapaa aina tuttuja. --- I’m a 22-year-old Kurd from Iran. I have lived in Finland for 17 years. “Who are you?” is an impossibly big question because there are so many different sides to me. I’m half Kurd, half Finn although my parents are Kurds. I have two native languages, but my Finnish is stronger. I have forgotten some Kurdish customs and on the other hand there are Finnish customs that I don’t approve of. Respect for your elders, the importance of family and generosity are important customs for me that also exist in Finland but that are even stronger in the Kurd culture. For example, I could never put my parents in an old people’s home while at the same time I don’t want to have the inequality between women and men that exists in the Kurdish culture in my own lifestyle. It doesn’t exist in my home. In Finland I like the honesty and the fact that people also look after themselves. I don’t like the looseness in Finnish culture. I give 150 percent to my relationship with my friends and boyfriends. If you have a relationship you cherish it. My Finnishness is emphasised abroad, although being Kurdish is my number one thing. My Kurdishness is also emphasised if I meet someone who doesn’t approve of Kurdishness and the fact that there’s a country we call Kurdistan. When I was younger I tried to be too Finnish. Just like in the cliché I was between two cultures. It helped that my parents gave me space and gave up customs that don’t work here. I’m proud of them because they realised that I need space to be happy. Since I was little I have wanted to help people, influence things and fight against injustice. Before I moved to Helsinki I chaired the local multicultural umbrella organisation and the Kurd youth association in Tampere. I’m a radical; I speak about problems and grievances bluntly and directly whenever I get the opportunity. If I manage to shake the mind of just one person, that’s actually a lot. People who come from backgrounds very different from mine assume I have a hard life, a strict father and a veiled mother. It comes to them as a surprise that I’m fine and I’m free in a good sense. It puzzles some Kurds when they find out that I don’t follow all the customs. For example, I don’t know how to cook. Some of my relatives have said I have become too Finnish. Whether I feel like an immigrant depends on the situation. I often forget it. Most of my friends are Finns. I feel richer because I can reflect my life against the poverty and fear that we used to have and I can appreciate what we have now. I’m proud of my background and of having experienced a lot. In here people live cushioned, easy lives. They perform their lives instead of living and enjoying what they have now to the maximum. Some people are afraid of asking me about my background, but I don’t find it distressing to talk about it; I quite like it. It’s therapeutic for me. I feel I grow every time I talk about what I have seen and experienced. Photo location Töölö Sports Hall, Helsinki Even when I was still living in Tampere this was the place in Helsinki that I knew and where I felt like home. This place is also important because dance is my hobby, my job and my lifestyle. This is a good place to hang out and practice for urban dance styles. This is the source of lots of good stories! You always bump into people you know here. --- Jag är en 22-årig kurd från Iran. Jag har bott 17 år i Finland. “Vem är du?” är en orimligt stor fråga eftersom jag har så många sidor. Jag är till hälften kurd och till hälften finsk trots att mina föräldrar är kurder. Jag har två modersmål men jag kan finska bättre. Jag har glömt endel kurdiska seder och det finns sådana finska seder som jag inte godkänner. Att respektera äldre människor, familjens betydelse och generositet är för mig viktiga seder som också förekommer i Finland men ännu starkare i kurdkulturen. Jag skulle t.ex. aldrig kunna placera mina egna föräldrar i ett ålderdomshem. I den kurdiska kulturen är kvinnorna och männen inte jämställda och så vill jag inte ha det i mitt liv. Hemma hos oss är det inte så. I Finland gillar jag ärligheten och det att man också tar hand om sig själv. Jag tycker inte om lättsinnigheten som förekommer i den finska kulturen. I vänskaps- och kärleksförhållanden är jag med till 150 procent. Om man har människorelationer, ska man värna om dem. Att jag är finsk accentueras utomlands även om det är viktigast för mig att vara kurd. Min kurdiska identitet accentueras också om jag möter en sådan person som inte godkänner kurder och att det finns ett land som vi kallar Kurdistan. När jag var yngre försökte jag vara för mycket finländsk. Jag var klichéaktigt mellan två kulturer. Det hjälpte att mina föräldrar gav utrymme för mig och avstod från vissa seder som inte fungerar här. Jag är stolt över dem eftersom de förstod att jag behöver utrymme för att vara lycklig. Ända sedan liten har jag velat hjälpa, påverka och kämpa mot orättvisa. Innan jag flyttade till Helsingfors var jag ordförande för invandrarorganisationernas takorganisation och kurdungdomarnas förening i Tammerfors. Jag är radikal; jag talar alltid rakt ut om missförhållanden när jag har en möjlighet till det. Om jag kan påverka en enda människas tankevärld så är det redan mycket. Människor som har mycket annorlunda bakgrund än jag antar att mitt liv är tungt, att jag har en sträng far och en beslöjad mor. De är förvånade när jag berättar att jag har det bra och att jag i god mening är fri. Somliga kurder blir förbryllade över att jag inte följer alla seder. Jag kan t.ex. inte laga mat. Några av mina släktingar har sagt att jag är för förfinskad. Det beror på situationen om jag känner mig som invandrare. Ofta glömmer jag det. De flesta av mina vänner är finländare. Jag tycker att jag är rikare eftersom jag kan jämföra mitt liv med fattigdomen och rädslan som fanns tidigare, och jag kan uppskatta det som jag har nu. Jag är stolt över min bakgrund och över det att jag upplevt mycket. Här lever man ett ombonat, lätt liv. Människorna presterar livet i stället för att leva och njuta för fullt av det som de nu har. En del människor är rädda för att fråga mig om min bakgrund men jag kan tala om det utan ångest, jag berättar gärna. Det är terapeutiskt för mig. Det känns som om jag växer varje gång när jag talar om det som jag sett och upplevt. Fotograferingsplats Tölö sporthall, Helsingfors Redan då jag bodde i Tammerfors var detta den plats i Helsingfors som jag kände till och där jag kände mig som hemma. Platsen är också viktig eftersom dans är min hobby, mitt yrke och min livsstil. Detta är en bra plats att vistas i och en bra träningsplats för urbana dansgrenar. Många bra historier kommer härifrån! Här möter man alltid bekanta. http://www.identitysearch.net/Reka http://www.identitysearch.net/following/identitysearch.net/Reka Mon, 28 Mar 2011 08:01:23 +0000 Identity Search 367284 <img src="http://payload.cargocollective.com/1/0/25735/367284/reka_013.jpg" border="0" width="640" height="533" width_o="670" height_o="558" src_o="http://payload.cargocollective.com/1/0/25735/367284/reka_013_o.jpg" align="left" /> Unkarilaisuuteni ei tule mieleeni melkein koskaan. Lasten kanssa puhun kuitenkin äidinkieltäni unkaria. Se on itsestään selvää, muuten he eivät voisi jutella isovanhempiensa kanssa. Koen itseni vahvasti kaksikieliseksi, vaikken ole sitä synnynnäisesti. Opetan suomea maahanmuuttajille ja voin kertoa oppilaille omakohtaisesti, että oppiminen on mahdollista. Minulla ei ollut sopeutumisvaikeuksia, kun muutin Suomeen. Koin ennemminkin tulleeni kotiin kuin muuttaneeni vieraaseen maahan. Minulla oli tavallista suurempi motivaatio sopeutua. Minulla oli jo varhain mahdollisuus tutustua Suomeen ja se alkoi heti tuntua hyvältä. En jotenkin tuntenut kuuluvani Unkariin. Tunsin olevani siellä jotenkin vääränlainen. Unkarilaisuus merkitsee minulle entistä vähemmän. Tuntuu ihan samalta lukea Unkarin tai vaikkapa Tšekkienkin poliittisista mullistuksista, jotka tapahtuivat 20 vuotta sitten. Näkökulmani on ulkopuolisen. Vähän kuin tapaisi ex-rakkaansa: tavallaan kiinnostaa, mutta samalla ajattelee, että ”voi hyvänen aika” ja tulee melkein pakokauhu. Jos vietän Unkarissa kuukauden, alan kaivata kotiin. Kaipaan asioiden toimimista, sitä että vaikkapa juna-aikatauluihin voi luottaa. Olisin Unkarissa varmaan sietämätön tiukkapipo. Minun on vaikea kuvitella, että asuisin siellä. En ole unkarilaiseksi tarpeeksi sosiaalinen enkä jaksa koko ajan käydä sukulaisten luona tai halailla ja pussailla. Suomessa voi olla hiljaa jos haluaa. Sen jälkeen, kun menin naimisiin ja vaihdoin sukunimeni, minulta ei enää kysellä mistä olen kotoisin. Jos kysytään, lopetan keskustelun lyhyeen. Vaikka unkarilaisuus ei ole minulle tärkeää, ihmiset rakentavat toisesta kuvaa kansallisuuden perusteella. Olen myös maahanmuuttaja. Sehän on yksi elämäni tärkeä vaihe. Ja onhan se fakta, että olen muuttanut toisesta maasta. En koe, että ”maahanmuuttaja”-sanalle tarvitaan uutta vaihtoehtoa. En myöskään koe, että se tarkoittaisi sitä, että olisin yhä muuttamassa, laukut pakattuina. Minulla ei ole mitään syytä piilottaa sitä, että olen muuttanut muualta. Olen siitä ja sopeutumisestani ylpeä. Haluan olla niin asioista valittaville maahanmuuttajille kuin suomalaisillekin esimerkkinä siitä, ettei maahanmuutto ole tragedia eikä lottovoitto, vaan normaalia elämää. Unkarilaisuutta ja maahanmuuttajuutta tärkeämpiä identiteetin osia minulle ovat äitiys ja se, että olen lapsensa menettänyt vanhempi. Koen olevani kolmen lapsen äiti, vaikka muut näkevät minut kahden lapsen äitinä. Aarni, joka syntyi kuolleena, on meidän perheessämme läsnä hyvin konkreettisesti. Vietämme mm. hänen syntymä- ja nimipäiviään. Käymme ilmapallokeskuksessa ja ostamme jokaiselle oman pallon. Piirrämme niihin ja laitamme mukaan viestit ja lähetämme ne taivaalle. Kuolleen lapsen vanhempana olo on vähentänyt taustani merkitystä entisestään. Toimin Käpy ry:ssä ja tunnen suurta yhteenkuuluvuutta muiden samassa tilanteessa olevien kanssa. Me ymmärrämme toisiamme. Välillä tuntuu, että muut ihmiset valittavat tyhjästä. Ihmisten on myös vaikea suhtautua lapsensa menettäneisiin. Minulle on mm. vakuuteltu, että unohdan kyllä tapahtuneen, mutta en voi enkä halua unohtaa. Haluan oppia elämään sen kanssa. Kuvauspaikka Malmin hautausmaa, Helsinki Aarnin hauta on hyvin konkreettinen side tänne Suomeen ja Helsinkiin. En osaa lähteä pois. --- My being Hungarian hardly ever crosses my mind, but I do speak my native language, Hungarian, with my children. This is obvious because otherwise they couldn’t communicate with their grandparents. I feel strongly bilingual, although I’m not that by birth. I teach Finnish to immigrants and I’m able to tell my students personally that it’s possible to learn it. I didn’t have any problems with adaptation when I moved to Finland. I felt I’d come home rather than having moved into a foreign country. My motivation to adapt was higher than average. I got the opportunity to get to know Finland at an early stage, and it immediately began to feel good. Somehow I didn’t feel I belonged in Hungary. I felt I was somehow unfitted in there. Being Hungarian means less and less to me. When I read about the political turmoil that took place twenty years ago, it feels exactly the same whether I’m reading about Hungary or Czechoslovakia. My perspective is that of an outsider. It’s a bit like bumping into your ex-boyfriend: you’re sort of interested while at the same time you go “oh dear” and almost panic. If I spend a month in Hungary I begin to miss home. I miss things working, such as being able to trust train timetables. I’d probably be an unbearable stickler in Hungary. It’s hard for me to imagine living there. I’m not sociable enough for a Hungarian and I can’t be bothered to visit relatives or give hugs and kisses all the time. In Finland you can also be quiet if you like. After I got married and changed my surname people no longer ask me where I’m from. If they do, I cut the conversation quite short. Although being Hungarian is important for me, people form an impression of you on the basis of your nationality. I’m also an immigrant. After all, that was an important stage in my life. And of course it is a fact that I have moved here from another country. I don’t find it necessary to find a new alternative to the term ‘immigrant’, and I don’t feel this would mean that I’m still in the process of moving, with my bags packed and ready to go. I have no reason to try and hide that I’ve immigrated here. I’m proud of it and my adaptation. I hope to be an example for both Finns and immigrants who complain about things. I want to show that immigration is not a tragedy or like winning the lottery but, instead, it’s normal life. The parts of my identity that mean more to me than being Hungarian or an immigrant are being a mother and being a mother who’s lost a child. I feel a mother of three although others see me as a mother of two. Aarni, who was stillborn, is present in our family in very concrete ways. For example, we celebrate his birthday and nameday. We visit the balloon centre and buy a balloon for all of us. We draw pictures and write messages on them and send them off into the sky. Being the parent of a dead child has reduced the significance of my background even further. I’m actively involved in ‘Käpy ry’-peer support association for those who have lost a child and I feel strongly connected with my peers. We understand each other. At times it feels other people complain about trivial things. It’s also hard for people to associate with someone who’s lost their child. For example, I have been assured that I’ll forget it, but I won’t and I don’t want to forget. I want to learn how to live with it. Photo location Malmi Cemetery, Helsinki Aarni’s grave is a very concrete bond with Finland and Helsinki. I wouldn’t know how to leave. --- Jag tänker nästan aldrig på att jag är från Ungern. Med barnen talar jag ändå ungerska som är mitt modersmål. Det är en självklar sak, annars skulle de inte kunna tala med sina morföräldrar. Jag upplever starkt att jag är tvåspråkig trots att jag inte varit det från födseln. Jag lär invandrare finska och kan av egen erfarenhet berätta för eleverna att det är möjligt att lära sig språket. Jag hade inte anpassningssvårigheter när jag flyttade till Finland. Jag upplevde snarare att jag kom hem än flyttade till ett främmande land. Jag hade en större motivation än vanligt att anpassa mig. Jag hade redan i ett tidigt skede en möjlighet att lära känna Finland och det kändes genast bra. På något sätt kände jag att jag inte hörde hemma i Ungern. Där kände jag mig på något sätt felaktig. Att vara ungersk betyder allt mindre för mig. Det är ingen skillnad om jag läser om politiska omvälvningar i Ungern eller till exempel händelser som ägde rum i Tjeckien för 20 år sedan. Min synvinkel är en utomståendes. Lite som när man möter en före detta älskad: på sätt och vis är man intresserad men tänker samtidigt ”nej du milde” och blir nästan panikslagen. Om jag tillbringar en månad i Ungern, börjar jag längta hem. Jag längtar efter det att allt fungerar, till exempel det att man kan lita på tågtidtabellerna. Jag skulle säkert verka som en outhärdlig typ i Ungern. Jag har svårt att föreställa mig att jag skulle bo där. Jag är inte tillräckligt social för att vara ungrare och jag orkar inte hela tiden besöka släktingar eller kramas och pussas. I Finland kan man vara tyst om man vill. Efter det att jag gift mig och bytt efternamn frågar man inte längre av mig varifrån jag kommer. Om jag blir tillfrågad, avslutar jag samtalet ganska snabbt. Trots att nationaliteten inte är viktig för mig skapar människorna en bild av en person utgående från den. Jag är också invandrare. Det är ju ett viktigt skede i mitt liv. Och visst är det ett faktum att jag har flyttat från ett annat land. Jag upplever inte att det behövs ett alternativ till ordet ”invandrare”. Jag upplever inte heller att det betyder att jag fortsättningsvis har för avsikt att flytta, och har väskorna färdigt packade. Jag har ingen orsak att dölja att jag flyttat hit från ett annat land. Jag är stolt över det och över att jag anpassat mig. För invandrare som klagar på allt möjligt och för finländare vill jag vara ett exempel på att invandring varken är en tragedi eller lottovinst, utan ett normalt liv. Viktigare delar av min identitet än att jag är ungerska och invandrare är för mig moderskapet och att jag är en förälder som förlorat sitt barn. Jag upplever att jag är en trebarnsmor trots att andra ser mig som en tvåbarnsmor. Aarni, som föddes död, är mycket konkret närvarande i vår familj. Vi firar bl.a. hans födelse- och namnsdagar. Vi går till ballongcentret och köper en ballong till var och en. Vi ritar bilder på dem, lägger med hälsningar och skickar iväg ballongerna mot himlen. Att vara förälder till ett dött barn har ytterligare minskat betydelsen av min bakgrund. Jag är aktiv i Käpy ry och känner stor samhörighet med andra som är i samma situation. Vi förstår varandra. Ibland känns det som att andra människor klagar i onödan. Människorna har också svårt att förhålla sig till personer som förlorat ett barn. Man har bl.a. försäkrat mig om att jag nog glömmer det som hänt, men jag kan och vill inte glömma. Jag vill lära mig att leva med det. Fotograferingsplats Malms begravningsplats, Helsingfors Aarnis grav är ett mycket konkret band till Finland och Helsingfors. Jag kan inte lämna den.